Ensamheten är rätt påtaglig nu och jag överväger att sätta mig och plugga, bara för att ha något att göra. K vill sova länge än och störs av lampan, han protestlägger sig vid fötterna.
Utanför hör jag dock de som slirar hem under glatt samspråk och i huset åker någon hiss. Jag vill ropa ut till dem: tack för att ni finns, kom upp på kaffe men lämna sniper rifles:arna på brokvisten. Jag ler snett pga bristen på humor i tillägget. Men köket är tryggt det skulle nog gå an med lite sällskap där, vid sådana här timmar behöver man bli lite kompletterad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar