Vid ett skrivbord, i ett kontorslandskap. I ett bås, en parkeringsplats för för breda rövar råmade telefonerna ikapp. Det var måndagmorgon. Hårknuten hade aldrig varit så stram, det var ett försök att rycka upp sig och ge början på veckan struktur. Det var vardag och helgen var bara simmiga minnen nu. Formlöst flytande ihågkomst av något annat, någon annan som ekade runt inuti bröstkorgen. Någon liten och skör som skrek med samma intensitet som ett skrämt barn.
Likt hovar klapprade klackarna fram fastän en tröstlös gammal heltäckningsmatta skylde golvet. Varje steg small som pistolskott, eller ljudet då den tjocka isen på en älv ger efter för vårvärmen. Mattan var gammal, vinröd och fläckig av det inmundigade modet som tvingat fram vinglande närmanden vid kopiatorn.
Inget smällande skott i hela världen kunde hjälpa mot fördunklingen, skymningen som sänkte sig över ögonen likt en grå glädjeslukande hinna.När man steg in bland båsen. Kontoret luktade av instängdhet, kroppodörer, gammal fylla och dyrt smink. Det luktade lika jävligt alltihop som var för sig för att det var en sörja av rester från deras privata liv, dessa tetrisbitars sorgliga alter egon. Ett inramat foto här och där var utspridda som landminor av privatliv på skrivborden. De small ännu högre då någon detonerade dem med orden "Och hur mår barnen?" Det tomma pratet fungerade som skyttevärn, ingen ville erkänna någon annnan som människa utan endast enhet. Men denna mina utlöste en explosion av förtrolighet som sände den frågande hjälplöst ned i det hav bekantskaper utgör.
Klack klack. De förhatfulla Louboutin klackarna tillhörde chefen. Hon klapprade fram som över kullersten, svajande och klapprande genom landskapet. Hon gjorde sitt bästa för att vara charmig och minnesvärd. Blont hår, rosatonad rouge, bländande vita tänder och grönspräckliga ögon. De röda läpparna var lika vulgära som de uppenbart förstorade brösten som gjorde skäl till att alla kavajer klädde henne så illa. Det var standarduniformen i SS kompaniet (obs liknelse) och avvek aldrig från denna. Kavaj och pennkjol i alla väder, en illusion om diskret men ångande sex appeal.
Det kunde inte hjälpas att hon bara var en mellanchef, ett ekande skal inte bara av barnaskrik utan ett ständigt behov av självhävdelse. Leende, alltid för att ingen skulle märka hennes otillräcklighet. Vem som än mötte hennes fiskaktiga handslag var dock omedelbart medveten om denna och utan att ens fråga även om hennes komplicerade förhållande till fadern.
Thomas Dysterkvist stod det på hans lilla namnskylt på skrivbordet. En tetrisbit som andra.
Likt hovar klapprade klackarna fram fastän en tröstlös gammal heltäckningsmatta skylde golvet. Varje steg small som pistolskott, eller ljudet då den tjocka isen på en älv ger efter för vårvärmen. Mattan var gammal, vinröd och fläckig av det inmundigade modet som tvingat fram vinglande närmanden vid kopiatorn.
Inget smällande skott i hela världen kunde hjälpa mot fördunklingen, skymningen som sänkte sig över ögonen likt en grå glädjeslukande hinna.När man steg in bland båsen. Kontoret luktade av instängdhet, kroppodörer, gammal fylla och dyrt smink. Det luktade lika jävligt alltihop som var för sig för att det var en sörja av rester från deras privata liv, dessa tetrisbitars sorgliga alter egon. Ett inramat foto här och där var utspridda som landminor av privatliv på skrivborden. De small ännu högre då någon detonerade dem med orden "Och hur mår barnen?" Det tomma pratet fungerade som skyttevärn, ingen ville erkänna någon annnan som människa utan endast enhet. Men denna mina utlöste en explosion av förtrolighet som sände den frågande hjälplöst ned i det hav bekantskaper utgör.
Klack klack. De förhatfulla Louboutin klackarna tillhörde chefen. Hon klapprade fram som över kullersten, svajande och klapprande genom landskapet. Hon gjorde sitt bästa för att vara charmig och minnesvärd. Blont hår, rosatonad rouge, bländande vita tänder och grönspräckliga ögon. De röda läpparna var lika vulgära som de uppenbart förstorade brösten som gjorde skäl till att alla kavajer klädde henne så illa. Det var standarduniformen i SS kompaniet (obs liknelse) och avvek aldrig från denna. Kavaj och pennkjol i alla väder, en illusion om diskret men ångande sex appeal.
Det kunde inte hjälpas att hon bara var en mellanchef, ett ekande skal inte bara av barnaskrik utan ett ständigt behov av självhävdelse. Leende, alltid för att ingen skulle märka hennes otillräcklighet. Vem som än mötte hennes fiskaktiga handslag var dock omedelbart medveten om denna och utan att ens fråga även om hennes komplicerade förhållande till fadern.
Thomas Dysterkvist stod det på hans lilla namnskylt på skrivbordet. En tetrisbit som andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar