1. Många seminarier nu, de går till så här.
2. Det är slutet av terminen nu, det får oss att känna så här.
3. Snart dags för case också...
4. Och allt jag gör är...
11.21.2014
Slow down
Inte den sort ni är van vid va? Nej mer av ett GuilTy pleAsure...
bara lyssna och titta inte så mycket
bara lyssna och titta inte så mycket
Har städat toaletten. Har bakat (för sjuttioåttonde gången den här veckan). Har diskat. Har renskrivit anteckningar. Nu då?
Det är ju faktiskt fredag och jag har bara gjort söndagssysslor...
11.16.2014
Post op på en helg i Tapelake
Lite aliens mycket snack god mat det snurrar i min skalle beskattning kramar katter snak mer snack hästar och mer hästar = så nice helg!
Nu baklänges åter till dumma pappa och
11.14.2014
Shy - Spektralized
Åker tåg, lyssnar på musik. Solo på väg upp till gården vid sjön då K håller busy Ju sällskap. Inte för att jag heller saknar göra men men... Prioriteringar nom sayin?
I vilket fall hann vi med case föreläsning innan jag åkte, 70 % av betyget grundas på muntligt framförande. Party i en papperskorg. Party party eller party med dubbla huvuden under lampskärm för party lär det ju bli när gruppen vässar tänderna jeepers. Hade gärna föredragit Nozick men detta ayay... Internationell skatterätt hur låter det tycker ni?
Dom om detta inte vore nog hånades Bobs försvarsmekanismer i sådana här situationer av föreläsaren som talade om upplägget också. Cover blown...
11.12.2014
Eddie! eller one from the vaults
Vid ett skrivbord, i ett kontorslandskap. I ett bås, en parkeringsplats för för breda rövar råmade telefonerna ikapp. Det var måndagmorgon. Hårknuten hade aldrig varit så stram, det var ett försök att rycka upp sig och ge början på veckan struktur. Det var vardag och helgen var bara simmiga minnen nu. Formlöst flytande ihågkomst av något annat, någon annan som ekade runt inuti bröstkorgen. Någon liten och skör som skrek med samma intensitet som ett skrämt barn.
Likt hovar klapprade klackarna fram fastän en tröstlös gammal heltäckningsmatta skylde golvet. Varje steg small som pistolskott, eller ljudet då den tjocka isen på en älv ger efter för vårvärmen. Mattan var gammal, vinröd och fläckig av det inmundigade modet som tvingat fram vinglande närmanden vid kopiatorn.
Inget smällande skott i hela världen kunde hjälpa mot fördunklingen, skymningen som sänkte sig över ögonen likt en grå glädjeslukande hinna.När man steg in bland båsen. Kontoret luktade av instängdhet, kroppodörer, gammal fylla och dyrt smink. Det luktade lika jävligt alltihop som var för sig för att det var en sörja av rester från deras privata liv, dessa tetrisbitars sorgliga alter egon. Ett inramat foto här och där var utspridda som landminor av privatliv på skrivborden. De small ännu högre då någon detonerade dem med orden "Och hur mår barnen?" Det tomma pratet fungerade som skyttevärn, ingen ville erkänna någon annnan som människa utan endast enhet. Men denna mina utlöste en explosion av förtrolighet som sände den frågande hjälplöst ned i det hav bekantskaper utgör.
Klack klack. De förhatfulla Louboutin klackarna tillhörde chefen. Hon klapprade fram som över kullersten, svajande och klapprande genom landskapet. Hon gjorde sitt bästa för att vara charmig och minnesvärd. Blont hår, rosatonad rouge, bländande vita tänder och grönspräckliga ögon. De röda läpparna var lika vulgära som de uppenbart förstorade brösten som gjorde skäl till att alla kavajer klädde henne så illa. Det var standarduniformen i SS kompaniet (obs liknelse) och avvek aldrig från denna. Kavaj och pennkjol i alla väder, en illusion om diskret men ångande sex appeal.
Det kunde inte hjälpas att hon bara var en mellanchef, ett ekande skal inte bara av barnaskrik utan ett ständigt behov av självhävdelse. Leende, alltid för att ingen skulle märka hennes otillräcklighet. Vem som än mötte hennes fiskaktiga handslag var dock omedelbart medveten om denna och utan att ens fråga även om hennes komplicerade förhållande till fadern.
Thomas Dysterkvist stod det på hans lilla namnskylt på skrivbordet. En tetrisbit som andra.
Likt hovar klapprade klackarna fram fastän en tröstlös gammal heltäckningsmatta skylde golvet. Varje steg small som pistolskott, eller ljudet då den tjocka isen på en älv ger efter för vårvärmen. Mattan var gammal, vinröd och fläckig av det inmundigade modet som tvingat fram vinglande närmanden vid kopiatorn.
Inget smällande skott i hela världen kunde hjälpa mot fördunklingen, skymningen som sänkte sig över ögonen likt en grå glädjeslukande hinna.När man steg in bland båsen. Kontoret luktade av instängdhet, kroppodörer, gammal fylla och dyrt smink. Det luktade lika jävligt alltihop som var för sig för att det var en sörja av rester från deras privata liv, dessa tetrisbitars sorgliga alter egon. Ett inramat foto här och där var utspridda som landminor av privatliv på skrivborden. De small ännu högre då någon detonerade dem med orden "Och hur mår barnen?" Det tomma pratet fungerade som skyttevärn, ingen ville erkänna någon annnan som människa utan endast enhet. Men denna mina utlöste en explosion av förtrolighet som sände den frågande hjälplöst ned i det hav bekantskaper utgör.
Klack klack. De förhatfulla Louboutin klackarna tillhörde chefen. Hon klapprade fram som över kullersten, svajande och klapprande genom landskapet. Hon gjorde sitt bästa för att vara charmig och minnesvärd. Blont hår, rosatonad rouge, bländande vita tänder och grönspräckliga ögon. De röda läpparna var lika vulgära som de uppenbart förstorade brösten som gjorde skäl till att alla kavajer klädde henne så illa. Det var standarduniformen i SS kompaniet (obs liknelse) och avvek aldrig från denna. Kavaj och pennkjol i alla väder, en illusion om diskret men ångande sex appeal.
Det kunde inte hjälpas att hon bara var en mellanchef, ett ekande skal inte bara av barnaskrik utan ett ständigt behov av självhävdelse. Leende, alltid för att ingen skulle märka hennes otillräcklighet. Vem som än mötte hennes fiskaktiga handslag var dock omedelbart medveten om denna och utan att ens fråga även om hennes komplicerade förhållande till fadern.
Thomas Dysterkvist stod det på hans lilla namnskylt på skrivbordet. En tetrisbit som andra.
Bortglömda hjältar #1: Police Band Man
Han finns alltid där och ser till att hålla pöbeln på avstånd. Utan tack rullar han ut sina band för att säkra bevisning och hålla ordning och reda i polisvardagens sörja av blod svett och tårar.
Han är Police Band Man och är med så fort ett mord begås, förbisedd av alla.
Tacken han får är uttöjda band som slokar och fluttrar i brisen när poliser, jägare, fan och hans moster har varit där och gått under eller över banden. Han ser varken ras eller kön utan omgärdar alla offer med sina fina band.
Tycker att alla ska skicka ett tack denna dag till Police Band Man!
11.10.2014
Klagovisa eller borde borde borde eller pro tip honey skaffa en dagbok
Det är den där dagen på året då universitetet och arbetslivet sammanstrålar i det stora pianot för att utbyta fyndigheter och små mutor. Jag borde alltså gå, för jag gillar små mutor.
Borde är det springande grejset här, jag borde för jag vet inte om jag vill men jag vill absolut kunna. Inte inhalera rymden så ögonvitorna blir röda eller tyst driva runt utan gå leende och engagerad, vara fyndig och tillgodogöra mig alla föreläsningar (och mutor...främst mutorna...) men ja, vad har jag för nytta av att gå dit i dagsläget? Lite träning, lite brus och lite rymd.
Jag vill inte gå själv, och jag vill inte sk knyta ihop med min sköra bekantskap från huset eller vem annars jag skulle kunna sugkoppa mig fast på heller, alltså blir det inget.
Jag ser hur detta kommer göra att jag aldrig någonsin får ett jobb förstås, här hålls inga proportioner.
Hade hoppats att självklarheten skulle räcka så här långt, men den verkar inte göra det, se Clas Ohlson förra veckan. Shake dog shake...
Jag känner också att det är vekt, och att det är dåligt att ursäkta med Bob och så men det sticks lite.
Jag vet inte om det är något jag saknar egentligen heller, utan det har nog bara med att göra att jag känner att jag borde, för att det är så man gör. Sådant Man Borde kunna göra.
Borde är det springande grejset här, jag borde för jag vet inte om jag vill men jag vill absolut kunna. Inte inhalera rymden så ögonvitorna blir röda eller tyst driva runt utan gå leende och engagerad, vara fyndig och tillgodogöra mig alla föreläsningar (och mutor...främst mutorna...) men ja, vad har jag för nytta av att gå dit i dagsläget? Lite träning, lite brus och lite rymd.
Jag vill inte gå själv, och jag vill inte sk knyta ihop med min sköra bekantskap från huset eller vem annars jag skulle kunna sugkoppa mig fast på heller, alltså blir det inget.
Nnononnonononoono
Hade hoppats att självklarheten skulle räcka så här långt, men den verkar inte göra det, se Clas Ohlson förra veckan. Shake dog shake...
Eller hur var det nu då med bortförklaringar...?
Jag känner också att det är vekt, och att det är dåligt att ursäkta med Bob och så men det sticks lite.
Jag vet inte om det är något jag saknar egentligen heller, utan det har nog bara med att göra att jag känner att jag borde, för att det är så man gör. Sådant Man Borde kunna göra.
11.08.2014
Pinterest: frisyren
Har upptäckt pinterest och gillar det skarpt, då jag kan samla hur mycket bilder och stylingförslag till min frisyr som helst.
T ex delar jag ju frilla m Jimmy i Boardwalk Empire ( o måånga hipsters), och söker nu efter pomada att greasa till det med. Tror det blir skitsnyggt när jag klippt mig igen, det är för långt på sidorna nu för att greaseslicka bakåt.
I jakten på Julles skor passerade vi en frisör som gav mig ett prov på american crew:s pomada att ta hem och prova att kleta i, hemskt snällt av syster och bror, vilket jag gjort och blev stennöjd. Stenar är nöjda. Pomada är som gummi, jag trodde det skulle vara superfett.
Att vaxa håret som nu kräver mkt spray för att inte få mittbena och min hud gillar inte sprayen, så det verkar bra ur denna synpunkt med att ha options.
Har även samlat tatueringssleeves där och good golly vad mycket snyggt det finns! Disclaimer: jag kommer inte att skaffa en.
platt och nice jimmy, vad han nu heter egentligen...
Nightmoves
Jag somnade ovaggad 2.30, jag är klarvaken 4.46. Svettig och andfådd. Sömntåget har åkt från Paddington och jag verkar ha hoppat av.
Ensamheten är rätt påtaglig nu och jag överväger att sätta mig och plugga, bara för att ha något att göra. K vill sova länge än och störs av lampan, han protestlägger sig vid fötterna.
Utanför hör jag dock de som slirar hem under glatt samspråk och i huset åker någon hiss. Jag vill ropa ut till dem: tack för att ni finns, kom upp på kaffe men lämna sniper rifles:arna på brokvisten. Jag ler snett pga bristen på humor i tillägget. Men köket är tryggt det skulle nog gå an med lite sällskap där, vid sådana här timmar behöver man bli lite kompletterad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)