Såg hypade 127 hours igår. Det var ett tag sedan den hypades bland träningsbloggare, så ni kanske inte minns den? Den handlade i vilket fall om Aron Ralston som under sin upptäcktsfärd i Utah's kanjoner ramlar ned mellan två klippor och fastnar. En stor sten faller ned med honom i klippskrevan och kilar fast hans arm. Titeln syftar till den tidsrymd som Aron spenderade i klippskrevan ropandes efter hjälp då han inte kunde ens rucka på stenen.
Vad han däremot kunde göra för att ta sig därifrån var att kapa av den arm som satt fast mellan klippan och stenen och då kunna ta sig därifrån. Filmen är alltså baserad på en sann historia om denna äventyrare som efter armstumpen läkt ihop fortsatte att bestiga berg och klättra. En riktig äventyrare.
Nu kommer tankedelen, detta tänks högt.
Jag är kluven till filmen. Visst krävs det ett mycket starkt psyke för att kapa sin egen arm, eller är det instinkt som driver på? Slutets framställning i slow motion av den sårade hjälten tycktes mig lite underlig. Jag förstod inte riktigt vad som gjorde honom till en hjälte.
Kanske hänger det på definitionen av hjälte, eller att jag underskattar hans insats. Jag vet inte.
Han kunde utstå stor smärta, och hålla sig vid liv i dessa 127 timmar trots att han endast hade 4 dl vatten med sig och några powerbars. Det var starkt gjort. Jag har mer respekt för att han höll sig vid liv än att han kapade sin arm av någon anledning, vilket jag uppfattade som fokus i filmen. Kanske även där är mitt perspektiv fel, men om man skall beskriva filmen som en resa med ett huvudspår tycktes det vara den växande desperationen som utmynnade i att A kapade sin arm.
Som parallella sidospår uppfattade jag den sorg han kände över att aldrig återse sina kära, och att han rådde för detta själv. Har sorterar jag också in den stress hans kropp upplevde som utmynnade i hallucinationer. Dessa hallicunationer demonstrerade kanske också hans växande desperation, men jag uppfattade dem inte så utan mer av en underordnad betydelse. Kanske för att de i stor grad återkopplade till hans förflutna i situationer där A inte framstod som särskilt sympatisk.
A hyste stor tillit till sig själv, nästan på gränsen till självgodhet, och detta karaktärsdrag förstärktes genom flashbacksen och i viss mån inledningen.
Jag som tittare förväntades alltså hysa medlidande med denna karaktär för att han hamnat i en olycklig situation trots att hans karaktärsdrag var av ganska negativ sort. Något skags rättvisetänk tycks ligga i bakvattnet här, men vad vet jag.
Missförstå mig inte, den utsatte plågade A framkallade sympati, men inte någon för honom utan närmast en generell slags sympati för att man vet att han är utsatt. Som en person man ogillar men inte unnar gå igenom ett helvete för det, på något sätt. Man tappade bort den utsatte A med tvivel och ångest för den A som fanns i en valig socail kontext. Jag hoppas ni förstår skillnaden, karaktären A framstod klarare än A som en ram för uttryck av känslorna i denna extraordinära situation.
På en annan nivå kan nämnas att soundtracket också skiftade karaktär rätt mycket. Man kan inte dra ut på dramatisk musik i en och en halv timme, det fattar jag med, men kanske bidrog också detta till framställningen av parallella handlingar istället för en enhetlig utveckling.
Kanske misstolkar jag utvecklingen som åt olika håll, istället för att se det som ett helhetsintryck. Att alla saker tillsammans bidrar till avkapningen. Det skulle förklara varför det spretar så.
Kanske överskattar jag den instinktiva delen, ger skräck och överlevnadsinstinkt för mycket rum, jag vet inte. Konkreta uttryck för denna saknades. Ge gärna er take på det hela.
Jag vill förstå varför han var en hjälte i filmen.
DN: 127 timmar:4
Ciné:127 timmar:2
Vad han däremot kunde göra för att ta sig därifrån var att kapa av den arm som satt fast mellan klippan och stenen och då kunna ta sig därifrån. Filmen är alltså baserad på en sann historia om denna äventyrare som efter armstumpen läkt ihop fortsatte att bestiga berg och klättra. En riktig äventyrare.
Nu kommer tankedelen, detta tänks högt.
Jag är kluven till filmen. Visst krävs det ett mycket starkt psyke för att kapa sin egen arm, eller är det instinkt som driver på? Slutets framställning i slow motion av den sårade hjälten tycktes mig lite underlig. Jag förstod inte riktigt vad som gjorde honom till en hjälte.
Kanske hänger det på definitionen av hjälte, eller att jag underskattar hans insats. Jag vet inte.
Han kunde utstå stor smärta, och hålla sig vid liv i dessa 127 timmar trots att han endast hade 4 dl vatten med sig och några powerbars. Det var starkt gjort. Jag har mer respekt för att han höll sig vid liv än att han kapade sin arm av någon anledning, vilket jag uppfattade som fokus i filmen. Kanske även där är mitt perspektiv fel, men om man skall beskriva filmen som en resa med ett huvudspår tycktes det vara den växande desperationen som utmynnade i att A kapade sin arm.
Som parallella sidospår uppfattade jag den sorg han kände över att aldrig återse sina kära, och att han rådde för detta själv. Har sorterar jag också in den stress hans kropp upplevde som utmynnade i hallucinationer. Dessa hallicunationer demonstrerade kanske också hans växande desperation, men jag uppfattade dem inte så utan mer av en underordnad betydelse. Kanske för att de i stor grad återkopplade till hans förflutna i situationer där A inte framstod som särskilt sympatisk.
A hyste stor tillit till sig själv, nästan på gränsen till självgodhet, och detta karaktärsdrag förstärktes genom flashbacksen och i viss mån inledningen.
Jag som tittare förväntades alltså hysa medlidande med denna karaktär för att han hamnat i en olycklig situation trots att hans karaktärsdrag var av ganska negativ sort. Något skags rättvisetänk tycks ligga i bakvattnet här, men vad vet jag.
Missförstå mig inte, den utsatte plågade A framkallade sympati, men inte någon för honom utan närmast en generell slags sympati för att man vet att han är utsatt. Som en person man ogillar men inte unnar gå igenom ett helvete för det, på något sätt. Man tappade bort den utsatte A med tvivel och ångest för den A som fanns i en valig socail kontext. Jag hoppas ni förstår skillnaden, karaktären A framstod klarare än A som en ram för uttryck av känslorna i denna extraordinära situation.
På en annan nivå kan nämnas att soundtracket också skiftade karaktär rätt mycket. Man kan inte dra ut på dramatisk musik i en och en halv timme, det fattar jag med, men kanske bidrog också detta till framställningen av parallella handlingar istället för en enhetlig utveckling.
Kanske misstolkar jag utvecklingen som åt olika håll, istället för att se det som ett helhetsintryck. Att alla saker tillsammans bidrar till avkapningen. Det skulle förklara varför det spretar så.
Kanske överskattar jag den instinktiva delen, ger skräck och överlevnadsinstinkt för mycket rum, jag vet inte. Konkreta uttryck för denna saknades. Ge gärna er take på det hela.
Jag vill förstå varför han var en hjälte i filmen.
DN: 127 timmar:4
Ciné:127 timmar:2
Men vad hände med handen? Är den kvar där mellan klipporna än?
SvaraRaderaMen vad säger att han var en hjälte i filmen då? Huvudperson ja, men varför skulle det vara samma sak som hjälte? Kanske det är du som betraktar huvudpersonen från premisser som säger mer om dig än karaktären. Dessutom kanske du ska ha kulturella aspekter med i din analys av skildringen av händelsen. Amerikan som överlever mot alla odds (att karva av sig en arm i försvagat tillstånd och sen ta sig ut utan att dö av chock eller blodförlust=kombo av bl a viljestyrka och jäkla bonnröta) = accomplishment! Typ.
SvaraRaderaSen var väl poängen lite att han var arrogant och egocentrisk, men när han såg döden i vitögat genomgick han en slags katharsis och "återföddes" som en New and improved person. Sen kan man ju bredda diskussionen till människosyn, identifikation, ideal och fascinationen för olyckor och misär. Men det får vi ta muntligt, ämnet tarvar knappast en uppsats...;)
F ö ingen film som imponerade.
SvaraRaderaAnonym, den kulturella aspekten vill jag hävda, inte är av den betydelse du ger den då den tycks en aning fördomsfull, samt att det är en engelsman som gjort filmen ;)Andå är det mot denna jag uppfattar att man ska tänka på huvudpersonen som en hjälte pga slow motion och musik, sk typiskt amerikanskt slut. Så vi är nog lika goda kålsupare på den punkten och sålunda är den sk kulturella aspekten tagen hänsyn till. Mitt användande av begreppet hjälte är dock inte helt allvarligt menat utan snarare ett uttryck för den filmiska dimensionen av slutet, musik tempo etc.
SvaraRaderaJag vill dock be att få att gilla olika rörande nästa stycke av din kommentar. Hur genomgick A katharsis? Hur kom han förändrad ut på andra sidan upplevelsen? Han fortsatte sin framfart mellan berg och djupa dalar trots att han sedan hade en familj att ta hänsyn till. Kan man anse att han blivit new and improved då han fortsätter bestiga berg och djupa dalar trots att han har en familj att ta hänsyn till? Eller kommer samma individualism/egoism till uttryck där?
Aja, ingen uppsats värd var det... that's what blogs are for.
Jag tror handen satt kvar tills svartmyrorna kom åt den.
SvaraRadera