Åh lyckan då ett tjog smärta, unga vältränade ryska män leende dansar livet ur sig på scenen. Sprang på varandra, hoppade rep över sina egna ben, klappade på låren och frustande. Dansen den var med, de dansade den så kallade kosackdansen. De marscherade och de log alltid gnistrande vackra leenden fyllda av härskarrasens milda överseende.
Åh beundran i 300 par ögon då matrosen höll ut kaaaaaaaaaalinka i 3 minuter utan att tappa tonen! Hur vi längst fram i mitten satt och höll andan då hans slätrakade leende bara fortsatt släppa ut de vackra tonerna, en doft av Tjernobyl undslapp hans stämband. Överallt under alla mössor gömde de sig, djupare än de vindlande fjordarna i Norge, de berömda slaviska vikarna. Värdiga herrar besjöng mörka ögon och Donaus hungrande aptit efter sjömän, unga herrar besjöng ensamma unga möer som tog toner bara hundar kunde höra.
Smärtande vackert gjorde vad de blivit karvade ur den ryska myllan att göra, sprida evangeliet om dess överhet över världen och visa att ord inte betyder så mycket alls. Gesten, blicken, stämmans djupa klang och den synkroniserade demonstrationen av sann manlighet talade nog för två århundraden.
"Vi ska dela äran-
vi är ju av samma sort-
och vårt
gemensamma monument ska bli
den i strid
härdade
socialismen."
Det var någon som nämnde att denna upplevelse gjorde att hon bestämt sig för att bli ryss när hon blir stor... fast då tror jag att hon nog först måste fråga mamma om hon får ett par ordentligt höga platåskor.;)
SvaraRaderaJag vet fler som slagits av samma tankar... ryska björnar och decembrars raseri hette det visst då...
SvaraRadera