Jag mötte Lassie eller det blev som det blidde

Jag blev träffad av Jesus idag.
I hundratrettio kilometer per timmer kom han genom dödens kurvor, själv hade jag en hastighet av blotta trettio kontrollerade kilometer. Jag drog in armarna och höll andan men kunde inte hålla bihangen nog nära. Pang boom krasch! Så fick barnen födelsedag.

Armkroken stannade oss båda i mörkret och kylan.  Jag drog mig mot sidan och han stannade mitt i kurvan, utan sikt åt något håll. Varningsblinkersen gick varma. 
- Vilken tur vi hade, tänk om vi kraschat rätt på varandra. Adamsäpplet guppade i takt med hans försök att rädda situationen. Ja, tänk om vi gjort det då hade vi varit som vrak, kraschade in i granskogen. Hopplösa. Ett våg av mild acceptans flödade från hans nasala röst, babblade osammanhängande. Det spelade ingen roll, det var bra nu. Inte stressad, inte sen till spinningen, inte ont i benet. Bara frid. Han var helt utan undertoner, ärligheten personifirerad. Det ena ögat var halvslutet vilket i stark grad bidrog till det fridfulla utseendet. Ändå fanns det något som skvallrade om att Jesus nått nirvana via Christiania, mörka ringar, fett hår.
- Borde vi inte byta nummer? Såklart. Jag hade tappat bort mig i skenet av glorian som omslöt hans flottiga skalp. Jo, det borde vi. Jesus hade mobil? 

Jag har Jesus nummer och armen den gick att foga tillbaka med lite våld men någon spinning det blev det inte.