Imorse vaknade jag klockan 5, körde techno för fulla muggar innan klockan 7 och spjutade allt jag hade till biblioteket. Try me. Biblioteket bråkade, kunde inte sitta stilla, sprang till ICA. Done. Järnet till Ekonomikum och precis när jag trodde jag skulle explodera av all kärlek till världen och mina kursare och allt som solen rörde vid kunde jag ta ett steg tillbaka och andas. Underbart. Ett andetag av lagom mycket kärlek och ljus. Inte extraljus utan vanligt helljus. En redbull(fredagslyx!) senare kunder jag lugnt hjälpa en annan kursare med tekniska problem.
Sedan skulle jag från Ekonomikum efter en ,för föreläsaren karaktäristiskt, rörig föreläsning. Jag spjutade järnet mot en korsning, bråttom bråttom förstår ni, lämna ansökan, handla, städa, fest, jag har så bråttom, borde träna också, bråttom bråttom. Jättebråttom!
En flicka gick över gatan, en grå saab väntade på henne. Perfekt tänkte jag och gav mig iväg efter på övergångsstället. Nej, inte ledde jag cykelskrället inte, no no, inte tid med sådant. Gjorde mig redo för att stealthplansaktigt susa efter flickan, kom över ena körfältet, saaben väntade vid det andra. Tack tack tänkte jag. Utmärkt. Susade ut i körfältet.
Då kommer en lila bil. Han stannar först vid övergångsstället, flickan hinner över. All good, all systems go. Jag började att cykla över. Då lägger bilföraren sig på tutan och gasar mot mig. ?!? hann jag tänka innan cykelstyret och framhjulet smällde in i framskärmen. Det var en ganska rejäl smäll.
Släppte styret och försökte såklart hasa mig bakåt och undvika (att den enda jävla dagen jag har med mig MBP få den krossad av en bil!!) att bli träffad själv. Det var en lyckad strategi. Jag undkom oskadd, likså ( relativt iaf) min cykel. Men styret måste ha repat bilen om inte bucklat den, aldrig en chans att det inte blev märken (dubbelnegation - naughty naughty). Föraren bromsade in lite efter smällen och fortsatte sedan köra.
Humöret som går igenom familjen Allilujeva gav sig snabbt till känna. Rage extreme!
Så där stod jag i mitten av en T korsning, av Tverskaja och Nevskij Prospekt, skrikandes att den där satans idioten var en jävla idiot (lovin' the grammar)! Raaawwwrrhhh!!
Åh jag ville bara kasta cykeln i marken, springa ikapp bilen och slå den där idioten på käften så att han kunde hämta tänderna i Vladivostok.
Rage är sällsynt i mitt fall men ibland så, oftast när någon spottar på Sturmis, då jävlar. Då är jag villig att slåss med knarkare, men på det hela taget genom (...) draget endast då. Oftast är det såsom Sturms brukar säga, bara att hålla masken och vänta två sekunder så skrattar jag igen. Nej nej, inte passive aggressive at all.
En medelålders blek dam, tillika föraren av den gråa saaben som så gentilt väntat, vevade ned sin ruta och undrade försynt om allt var okej. Hon sa det så försynt som att hon misstänkte att denna lavaflod av ursinne skulle träffa henne om hon inte var väldigt väldigt varsam. En framtoning av crazy vrålapa tycktes inte smälta hennes hjärta.
Ja, det var det. Åh fy fan vad okej jag var. Men jag svarade kort åt den lilla damen och trampade därifrån. Åh vad jag önskar att jag kunde springa fort och hantera gevär medan jag skyndade mig mot ansökningsdeadline och handling.
