So hot, so cold, so far, so out of control

I
Jag promenerar runt i landskapet med månen över, bara två ögon och det mjuka viskandet av foppatofflorna mot asfalten och gruset. Inuti kupan brakar systrarna loss i hörlurarna som en välkommen överraskning efter ett samtal med en vän.
Det ekar från en gammal värld när jag svarar jakande på om jag fortfarande lyssnar på samma musik som jag gjorde då. Jag tror jag viskar men mot musiken blir visst  viskningar skrik och den stackare vi möter på gångvägen ser skrämd ut.

Kalle gör dog stuff och ögonen tittar upp mot månpajen.

II
Pusselbitar som skaver, som ramlar av som ansiktet när Harrow glömt att haka på det ordentligt. Massor av lim och veckomagasinstunna bitar som flaxar iväg oombedda. Bara två händer som kan hålla fast. Så många frågor lämnar de efter sig med så många alternativa svar. En sotflaga lämnade ansiktet, viskar om nederlaget som alla riktiga människor firar, som jag är nöjd med. Flagan lämnade ett hål för något nytt. En ny fråga. Ett frågetecken mot hud, under huden låter det sig visa att svidandet fortsätter. Det blåser alltid en wind of change genom bilderna och får dem att virvla runt runt med flaxande händer som följd.

Samlingsnamn identitet, lustigt namn för en sådan samling av kacklande frågor. Vem mer än medvetandebehållaren? Det är den första och den största, portalparagrafen som det heter på lingot. Hur klär man på den genomskinliga medvetandebehållaren, ögonparet, till att bli en människa, det är frågan.

III
 Idag har vi varit till Gunnar och handlat åt Kalle. Inte mindre än skålar, tandborstshandske och mat fick han. Och så en liten säl på Willys som var bäst av allt. Krokkis är död, länge leve Krokkis.