Läkarbesök idag, rekord det tog inte mindre än 10 minuter. Det ni! Fick en ny medicin men inget nytt land, ni vet som i den där låten av den där gruppen.
II.
Annars är det en sådan här dag idag där varje steg känns som en eon av separation från jorden och som om man ska singla iväg ut i universum, ni vet sådana dagar när man tycks gå runt i en glaskupa och bara betrakta allt som sker runtom. Allt blir till tunnlar och man förstår inte hur man sitter fast i kroppen, eller hur den ska kunna interagera med något alls.
Är det mina fingrar? Kan jag röra dem nog mycket att bromsa i korsningen? Kan benen som sitter fast vid något som länkar till uppfattningsmaskinen producera nog med kraft att ta mig uppför backen? Vardagsmysterier. Man blir genomskinlig och odödlig samtidigt, då inget är så nära att det tränger genom bubblan och det verkar som om jag skulle kunna passera genom väggar utan att märka det.
Vad som förankrar medvetandemaskinen i mänskligheten är svettdropparna som hoppar bock nedför ryggraden, och bristen på luft i rören uppför den där backen. Aldrig något vackert, gritty and earthy.
Räknar sekunderna tills man befinner sig inom hemmets trygga väggar igen och kan deka ner sig i skitigaste myströjan. Jag är så glad att basgruppen ställde in mötet idag. Det är obehagligt att tunnla med den.
III.
Det bästa som finns sådana dagar är hundmys och Jullemys, och något lugnt som bakgrundssus.
Har pratat lite med storasystern också, som inte kan hitta nog motstånd i landet utan måste söka sig ut i Europa. Gawd damn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar