Nu är det definitivt dags att börja träna igen. Dagens rekordlånga cykling på drygt 3 km m några uppförsbackar var så jobbig att folk vände sig om för att se om det var en cykel eller ett ånglok som kom. All kokosolja ( tips på vad göra med mottages tacksamt) i världen lär ej kunna bota min inaktivitet så nu måste det vända!
- skrivet i väntan på lunch...
Tillägg:
För att återvända till förra postens ämne så satt jag idag och bläddrade runt i bilderna på min telefon och ser hur formen var på T1, jäklar vad bra utgångsläge för en deff och mer bygge. Sedan dess har jag lagt på mig inte mindre än 30 kg (i runda slängar) och inte tränat sedan...stan brann?
Det har hänt mycket annat sedan dess också, ryggen pajade - något jag fortfarande har ont av - och ätstörningen kickades ut med den fetaste kängan, sedan tillkommer en och annan kemikalie som också påverkar vikten men allt som allt har måendet påverkats positivt av de sistnämnda grejerna.
Och missförstå mig inte, det är topp! Det är mycket mindre dramatiskt att konfrontera sin kropp i spegeln, eller korva ned sig i ett par jeans sådant där som kunde förstöra en hel vecka förut.
MEN jag börjar närma mig smärtgränsen nu för hur kroppen får svälla och jäsa, jag har snart inga kläder kvar som jag ryms i fastän jag köpte nya för inte en månad sedan.
Jag vill ha en mördarmaskin till kropp, som Keller i Oz, inte en bakmaskin med ryggont.
Det som känns lite knepigt är att mycket sitter kvar av det ätstörda tänket sitter kvar ändå, och någon form av diet - som jag vet är rätt nödvändig nu - lockar fram än mer. Det känns lite avhugget att inte ha någon att stöta och blöta saken med för att reda ut vad som är vad av allt det där som skulle ge sig självt efter behandlingen...
Tillägg:
För att återvända till förra postens ämne så satt jag idag och bläddrade runt i bilderna på min telefon och ser hur formen var på T1, jäklar vad bra utgångsläge för en deff och mer bygge. Sedan dess har jag lagt på mig inte mindre än 30 kg (i runda slängar) och inte tränat sedan...stan brann?
Det har hänt mycket annat sedan dess också, ryggen pajade - något jag fortfarande har ont av - och ätstörningen kickades ut med den fetaste kängan, sedan tillkommer en och annan kemikalie som också påverkar vikten men allt som allt har måendet påverkats positivt av de sistnämnda grejerna.
Och missförstå mig inte, det är topp! Det är mycket mindre dramatiskt att konfrontera sin kropp i spegeln, eller korva ned sig i ett par jeans sådant där som kunde förstöra en hel vecka förut.
MEN jag börjar närma mig smärtgränsen nu för hur kroppen får svälla och jäsa, jag har snart inga kläder kvar som jag ryms i fastän jag köpte nya för inte en månad sedan.
Jag vill ha en mördarmaskin till kropp, som Keller i Oz, inte en bakmaskin med ryggont.
Det som känns lite knepigt är att mycket sitter kvar av det ätstörda tänket sitter kvar ändå, och någon form av diet - som jag vet är rätt nödvändig nu - lockar fram än mer. Det känns lite avhugget att inte ha någon att stöta och blöta saken med för att reda ut vad som är vad av allt det där som skulle ge sig självt efter behandlingen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar