So hot, so cold, so far, so out of control

I
Jag promenerar runt i landskapet med månen över, bara två ögon och det mjuka viskandet av foppatofflorna mot asfalten och gruset. Inuti kupan brakar systrarna loss i hörlurarna som en välkommen överraskning efter ett samtal med en vän.
Det ekar från en gammal värld när jag svarar jakande på om jag fortfarande lyssnar på samma musik som jag gjorde då. Jag tror jag viskar men mot musiken blir visst  viskningar skrik och den stackare vi möter på gångvägen ser skrämd ut.

Kalle gör dog stuff och ögonen tittar upp mot månpajen.

II
Pusselbitar som skaver, som ramlar av som ansiktet när Harrow glömt att haka på det ordentligt. Massor av lim och veckomagasinstunna bitar som flaxar iväg oombedda. Bara två händer som kan hålla fast. Så många frågor lämnar de efter sig med så många alternativa svar. En sotflaga lämnade ansiktet, viskar om nederlaget som alla riktiga människor firar, som jag är nöjd med. Flagan lämnade ett hål för något nytt. En ny fråga. Ett frågetecken mot hud, under huden låter det sig visa att svidandet fortsätter. Det blåser alltid en wind of change genom bilderna och får dem att virvla runt runt med flaxande händer som följd.

Samlingsnamn identitet, lustigt namn för en sådan samling av kacklande frågor. Vem mer än medvetandebehållaren? Det är den första och den största, portalparagrafen som det heter på lingot. Hur klär man på den genomskinliga medvetandebehållaren, ögonparet, till att bli en människa, det är frågan.

III
 Idag har vi varit till Gunnar och handlat åt Kalle. Inte mindre än skålar, tandborstshandske och mat fick han. Och så en liten säl på Willys som var bäst av allt. Krokkis är död, länge leve Krokkis.

So sad so sad

Mr Nimoy har gått ur tiden.
Vila i frid.

Love for the fix, for the fabrication

I.
Läkarbesök idag, rekord det tog inte mindre än 10 minuter. Det ni! Fick en ny medicin men inget nytt land, ni vet som i den där låten av den där gruppen.

II.
Annars är det en sådan här dag idag där varje steg känns som en eon av separation från jorden och som om man ska singla iväg ut i universum, ni vet sådana dagar när man tycks gå runt i en glaskupa och bara betrakta allt som sker runtom.  Allt blir till tunnlar och man förstår inte hur man sitter fast i kroppen, eller hur den ska kunna interagera med något alls.

Är det mina fingrar? Kan jag röra dem nog mycket att bromsa i korsningen? Kan benen som sitter fast vid något som länkar till uppfattningsmaskinen producera nog med kraft att ta mig uppför backen? Vardagsmysterier. Man blir genomskinlig och odödlig samtidigt, då inget är så nära att det tränger genom bubblan och det verkar som om jag skulle kunna passera genom väggar utan att märka det.

Vad som förankrar medvetandemaskinen i mänskligheten är svettdropparna som hoppar bock nedför ryggraden, och bristen på luft i rören uppför den där backen. Aldrig något vackert, gritty and earthy.

Räknar sekunderna tills man befinner sig inom hemmets trygga väggar igen och kan deka ner sig i skitigaste myströjan. Jag är så glad att basgruppen ställde in mötet idag. Det är obehagligt att tunnla med den.

III.
Det bästa som finns sådana dagar är hundmys och Jullemys, och något lugnt som bakgrundssus.

Har pratat lite med storasystern också, som inte kan hitta nog motstånd i landet utan måste söka sig ut i Europa. Gawd damn!

Förfallet går vidare

Nu är det definitivt dags att börja träna igen. Dagens rekordlånga cykling på drygt 3 km m några uppförsbackar var så jobbig att folk vände sig om för att se om det var en cykel eller ett ånglok som kom. All kokosolja ( tips på vad göra med mottages tacksamt) i världen lär ej kunna bota min inaktivitet så nu måste det vända!

- skrivet i väntan på lunch...

Tillägg:
För att återvända till förra postens ämne så satt jag idag och bläddrade runt i bilderna på min telefon och ser hur formen var på T1, jäklar vad bra utgångsläge för en deff och mer bygge. Sedan dess har jag lagt på mig inte mindre än 30 kg (i runda slängar) och inte tränat sedan...stan brann?
Det har hänt mycket annat sedan dess också, ryggen pajade - något jag fortfarande har ont av - och ätstörningen kickades ut med den fetaste kängan, sedan tillkommer en och annan kemikalie som också påverkar vikten men allt som allt har måendet påverkats positivt av de sistnämnda grejerna.
Och missförstå mig inte, det är topp! Det är mycket mindre dramatiskt att konfrontera sin kropp i spegeln, eller korva ned sig i ett par jeans sådant där som kunde förstöra en hel vecka förut.
MEN jag börjar närma mig smärtgränsen nu för hur kroppen får svälla och jäsa, jag har snart inga kläder kvar som jag ryms i fastän jag köpte nya för inte en månad sedan.
Jag vill ha en mördarmaskin till kropp, som Keller i Oz, inte en bakmaskin med ryggont.

Det som känns lite knepigt är att mycket sitter kvar av det ätstörda tänket sitter kvar ändå, och någon form av diet - som jag vet är rätt nödvändig nu - lockar fram än mer. Det känns lite avhugget att inte ha någon att stöta och blöta saken med för att reda ut vad som är vad av allt det där som skulle ge sig självt efter behandlingen...

Vi har flyttat ihop

Fastän vi fick det större har vi flyttat ihop våra studiestationer till ett rum (ja vi ryms ju bägge nu eftersom det är större). Vi sitter och diggar Lights Out Asia och läser om psykologi (tenta coming up!) och IP-rätt. K bor under bordet och tycker det är helfestligt.

The Winter Soldier approve...inte så mycket alls...

Sehnsucht

Hur 80% av Julles och mina konversationer börjar på dagarna

Om det där kort och koncist

Min reaktion när en kandiderande prins i skinande rustning

 inte hör av sig efter att ha lovat hela världen.

De vanliga kommentarerna om känslolöshet, hur dålig jag var på spelet och om drag i min personlighet gjorde att jag kunde finna mig i situationer där jag först gick med på saker för att senare ändra mig gör att jag inte direkt sörjer vid telefonen.

På fronten intet nytt alltså.

Tentapluggets frukter

Ja, idag kom resultatet och det var helt godkänt. Med tanke på att jag satt 3h av 5 är jag mycket nöjd. För att fira detta ar jag bakat kanelbullar, och ska snart dinera på utsökt precious sushi. Annars har jag både hunnit med ett seminarium och en slut-på-veckan-nap.