Mer Gear

Var på barfotalöpningsföreläsning igår med ET. Spännande grejer togs upp, och årsfärska skomodeller fanns på plats för att långsamt strykas mot kinden tills man blev motad därifrån. Vidare fick man 20% på sportaffären där han jobbade med att göra skoinlägg...Så jag ska gå och smeka på ett par Salomon sense  mantra imorrn med sällskapet för att se om de kan tänkas vara så bra som det sägs...ehm... jag tror.

Föreläsaren var ortopedtekniker och förespråkade inte så mycket barfotalöpning som framfotalöpning överlag och demonstrerade lämplig teknik - POSE inspirerat. Han var rolig att lyssna på, och dessutom bjöd han på ett tube:athon, det är ju aldrig fel.

Läste en artikel om vikten av att skrubba fötterna som alla andra kroppsdelar för att undvika uppluckrad hud- något som lätt kan misstas för fotsvamp. Ryser vid blotta tanken. Skrubba fötterna, bara ta i dem är  otänkbart. Fy fan.

Lika som bär

1.1 Renly Baratheon, GoT

1.2 Henry Knight, Sherlock

2.1 Olenna Tyrell, GoT

2.2 Taskmaster

Bättre en tomte på loftet än en trickster i hallen...?

Var hemma igår, hela dagen. Ju var iväg och skrev tenta och sådant där som andra inte behöver göra förrän om en och en halv vecka.
Bäst jag satt och läste Håstad och tänkte på traditionsprincipen så knackade det på dörren. Jag rullade på min kontorsstol så långt det gick och öppnade dörren genom att låsa upp den och knuffa den utåt. Sedan gick jag därifrån, för att Ju skulle kunna följa efter in. Men hon gjorde inte det.
Nehej tänkte jag, är det en sådan här gång när hon är på lekfullt humör och gömmer sig bakom väggen tills jag sticker ut huvudet, ja hon har sådana.

Så jag vände om och gick ut i hallen. Tomt.
Kände mig otroligt korkad när jag fick stänga dörren igen och hoppas att ingen såg. Ingen såg väl va?

Susan Cain: the power of the introvert

Mozart

Ju är en fin kännare av folk, bara genom musiken hörde hon att Mozart hade livliga rörelser under håret  - alltså att han uppskattade bajshumor. 

3.Light/ 4.Dark

Som mest tar det tre dagar. Tre dagar kan jag vara nöjd och förhållandevis lugn. Andas och smaka på andetaget, uppskatta nyanserna. Det kan vara lagomt med solsken i tre dagar, lite vind men ingen blåst att tala om. Jag tänker mig att det är så bra det kan vara. Jag tänker att jag har hittat en plattform att jobba ifrån. Det kommer göra lite ont, men ingen fara på taket. I got this. Ser en spikrak väg framåt, med delmål och ambitiösa deadlines.

Sedan kommer den fjärde dagen.

Det börjar gnaga lite, som att dra lite i en sårskorpa utan att lossa den mer och mer.  Det kittlar och jag måste vrida på mig och stampa med foten mot golvet. Gnuggar mot nervändarna. Tuggar på kinderna, andas grunt och det sticker sticker sticker i armarna, och benen. Rummet känns för trångt, och himlen för långt bort för att det ska vara tryggt och bra. Bröstkorgen pumpar som för att hålla elden brinnande, för glatta livet pumpar det med blåsbälgar av syre. Stackars Ju får ta utskällningar på löpande band för det som inte var ett problem igår är ett mount everest av skit idag.

Allt jag tänker på är en enda sak. Varje tanke är ett försök att låta bli men det går bara inte, hur jag än vrider och vänder på det så går det inte att bli kvitt. Lovar belöningar, hotar med bestraffningar. Inte nu tänker jag, inte idag, inte igen någonsin. Först bestämt och punkt och slut, sedan bedjande att få slippa och till slut bönande efter att göra det och slippa vara ensam med tankarna på det. Bara gör't så är det gjort sedan, så skönt att ersätta nötandet med malande. Känslan är så stark att det känns som längtan. Sista gången, jag lovar för jag pallar inte med en gång till.

Absolut sista, så låt oss göra något av den som räknas.

Alla tankar på skadekontroll och bara stå tillbaka och känna av försvinner, för har man lagt i växeln då är det fullt spjut som gäller. Det är ju sista gången, då gör det inget att släppa koncepterna helt. En gång är ingen gång, imorrn är det ett dåligt minne. Det här är grande finale, sista gången någonsin. Det här är inte en vana säger jag till mig själv, det här är undantagstillståndet.

Imorrn. Ja, imorrn ja.

 Imorrn  går det bättre, imorrn är en ny och ljus dag, imorrn går det bra, Måste gå bra, ska gå bra, det kan gå bra, snälla får det gå bra? Morgondagen är ren och obefläckad, för precis imorgon vid den här tiden kommer jag att ha skärpt mig och bivit disciplinerad. Det är svaret och lösningen, och imorgon då har jag sådan karaktär att jag kommer lyckas. Och visst stämmer det, jag lyckas, i 70 % av fallen iallafall, att "hålla ut" i tre dagar. Tre bra dagar som reparerar självbilden lite, lagom för att tänka att jag slipper det där skiten någonsin igen. Stängt kapitel! Så kommer dag nummer fyra igen, med den efterlängtade kulmen på dagen.


Jo jag vet, det är ett val. Varje jävla gång är ett aktivt val att let's do this, en eftergift för dålig kontroll och karaktärssvaghet. Förstärker mönstret, impulsen.

Och på den första dagen i den nya cykeln, inte fan är det nollställt - resultaten finns där, bara att se sig i spegeln för en reality check, de ackumuleras där. Det syns att det är en vana och inget undantagstillstånd. Det går att se vartenda misslyckande, och bakslag klart som en sommardag i den där (jävla) förhatliga bilden. Det är den som ådrar sig avsky, den visar på hur stark den där impulsen är och hur otroligt svår att se igenom och hur jag är oförmögen att besegra den. Bilden lurar inte någon, och den stör mig fruktansvärt just därför. Så synliga förluster. Segrarna och vinsterna måste vara så många under lång tid för att det ska synas lika klart. Det är inte rättvist mot  bilden men så är det.


Sårbarhet, trigger, känsla, tanke, Problembeteende, kort/långsiktiga konsekvenser.
SOAL, och skills
men mest en stark känsla av misslyckande.

By any means necessary

Var till sjukgymnasten nyss.
Han förklarade undantagstillstånd gällande knäna och gav mig 100%igt förbud att göra NÅGONTING ALLS som gav smärta i ryggen som resultat. Ingen jogg, inget cyklande, inte böja sig ned och plocka upp något från golvet, ingenting och noll. Han skulle ta till alla medel för att jag skulle bli bra, även om jag inte skulle gilla det (här någonstans började jag fundera om han gillade drama, eller om det står en rullstol och en såg väntandes nästa gång....).
Den nya hypotesen är att jag har diskbråck, och att det måste ske en förbättring snart.
Ja, ingen hoppas på det mer än jag!

2. Love

 ETT MOLN I BYXOR 



 Prolog 




 De sköna idealen, 
 de mjuka hjärnornas idéer: 
 dessa feta lakejer på flottiga kanapéer 
 - jag hånar dem öppet och fräckt 
 klädd i det sönderslitna hjärtats dräkt! 

 Vänta er inte något farfarsaktigt! 
 Min själ har inga gråa hår. 
 Som en mullrande åska vandrar jag 
 genom världen - en vacker yngling 
 på tjugotvå år. 

 Kärlek kan snyftas fram på fiol 
 och förkunnas med trumslag, 
 men vem kan vända sig ut och in 
 och bli enbart läppar 
 som jag? 

 Träd ut ur era kattunsklädda gemak 
 och se efter vad det är som händer, 
 ni änglaligor och moralbyråkrater 
 med läppar lika tummade 
 som de kokboksblad som köksan vänder! 


 Säg bara till - jag kan 
 vråla som en tjur 
 eller skimra som en solnedgång! 
 Säg bara till - jag kan 
 uppträda ytterst taktfullt, 
 ett moln i byxor snarare än en man! 
 Jag tror inte alls på Nizzas blomstervårar. 
 Jag sjunger på nytt om kvinnor, 
 utslitna som gamla ordstäv, och män 
 nedtyngda som sjukbårar. 

         

 I


 Feberfantasier, tänker ni? 
 Det har hänt. 
 Det hände i Odessa. 

 "Jag kommer vid fyratiden", lovade Maria. 
 Åtta. 
 Nio. 
 Tio. 
 Att hon inte kommer! 

 Kväll. 
 Decembernattens 
 lömska snegling 
 genom rutan. 

 Och bakom kvällens brutna rygg 
 de flinande ljuskronorna! 

 Ingen skulle känna igen mig: 
 en muskulös jätte 
 som piper som en råtta 
 när man petar på honom. 
 Vad är det vidundret 
 så lystet åtrår? 
 Ah mycket! Och utan måtta! 



 Det viktiga är inte 
 att vara utav brons 
 eller ha ett pansarbröst. 
 Mannen uppsöker kvinnan 
 natt efter natt 
 för att glömma 
 sin tordönsröst. 

 Jag kryper ihop som ett frågetecken 
 vid fönstret. 
 Pannan pressar sig feberhet 
 mot rutan. 
 Skall det bli någon kärlek eller inte? 
 Hurdan - en kolossal 
 eller en liten ynklig en? 
 Hur skulle en stor kärlek kunna växa här? 
 Det blir säkert en liten och tafatt 
 som inte vågar sig ut bland bilarna på gatan 
 utan föredrar bjällrornas glada skratt. 

 Orörligt stirrar jag in i 
 regnets blemmiga ansikte 
 och väntar och väntar, 
 medan larmet omkring mig 
 oupphörligt stiger och sjunker. 

 Midnatten rusar fram med dragen kniv, 
 stöter till och är borta. 
 Tungt 
 som huvudet från en giljotin 
 faller de tolv klockslagen. 




 Regndroppsfigurerna på fönstret 
 tjuter och grimaserar 
 och liknar precis 
 de ylande chimärerna 
 på Notre Dame i Paris. 
 Åt helvete med henne! 
 Jag har fått nog. 
 Munnen förvrids till ett skrik. 
 En nerv 
 hoppar upp 
 som en orolig patient 
 från en sjukbädd 
 och tar ett par steg 
 - till en början 
 ganska trevande och rädd - 
 men takten ökar, 
 den hetsar upp sig mer och mer 
 och förenar sig med två andra 
 i en hysterisk jordbävningsdans. 
 I våningen under rasar taket ner. 

 Hundratals små 
 och stora nerver 
 skriker som galningar 
 och dansar runt, runt 
 tills benen viker sig 
 under dem. 

 Ögonen vaggar fram och tillbaka 
 som sömniga maneter 
 i nattens gyttjehav. 


 En dörr vräks upp. 
 Hotellet börjar skaka 
 som av en häftig frossa. 

 Bryskt som ett "nu eller aldrig" 
 steg du in och yttrade 
 medan du tvinnade handskarna: 
 "Du måste få veta det. 
 Jag skall gifta mig snart!" 
 Varsågod! 
 Gärna för mig! 
 Det är klart 
 att du skall gifta dig! 
 Jag är fullkomligt oberörd 
 som du ser. 
 Pulsen slår lugnare 
 än på ett lik. 
 Kommer du ihåg? 
 Du sa: 
 "Jack London, 
 kärlek och passion, 
 pengar och njutningar..." 
 Jag såg bara 
 att du var en Mona Lisa 
 som man måste stjäla! 
 Och de stal dig 
 och lämnade mig ensam kvar 
 med kärlekens eldskrift på pannan. 
 Poetens vanliga lott? 
 Än sen! I en sotig ruin 
 sover den hemlöse gott. 



 Du säger hånfullt 
 att du föredrar en tiggares skärv 
 framför mina uppdiktade smaragder. 
 Glöm inte att hånet mot Vesuvius 
 en natt blev Pompejis fördärv! 

 Titta hitåt ett slag, 
 alla småfuskare 
 i brott, blodbad 
 och gudlöshet 
 - ni skall få se 
 det fruktansvärdaste av allt: 
 mitt ansikte 
 när det är 
 alldeles oberört 
 och kallt! 

 Det känns 
 som om mitt "jag" 
 hade blivit för trångt. 
 Någon vill kvävas 
 och bryter sig ut. 

 Hallå! 
 Vem är det jag talar med? 
 Är det du, mor? 
 O mor, 
 din son är underbart sjuk! 
 Hans hjärta står i lågor! 
 Tala om för Lyuda och Olya 
 att deras bror är djupt bedrövad 
 och att ingen bot finns mot hans plågor. 




 Orden, även de mest banala, 
 låter som hundskall. 
 De väller 
 fram ur hans ginungagap 
 som nakna skökor 
 ur brinnande bordeller. 

 Folk stannar och tänker: 
 det luktar rök! 
 Ring brandkåren! 
 Den kommer! 
 Titta så festligt 
 kaskarna blänker! 
 Av med stövlarna! 
 Säg till brandmännen 
 att på ett hjärta som brinner 
 skall man klättra med kärlek! 
 Ingenting hjälper. Det rinner 
 ur ögonen som ur stora cisterner. 
 Utan att komma loss kastar jag mig 
 i språng på språng mot revbensgallret 
 Ve oss, vi hjärtats 
 livstidsinterner! 
 Flammorna slickar ansiktet. 
 Från munnen faller 
 en förkolnad kyss. 
 Mor! 
 Jag kan inte sjunga! 
 Kören därinne 




 Ord och siffror 
 rusar ut ur huvudskålen 
 som barn ur brinnande gränder. 
 Så lyftes 
 Lusitanias händer 
 i fasa mot skyn. 
 Elden smyger som en drake 
 in i staden och de tysta rum 
 där vi darrande krupit ihop. 
 Spräng denna stillhet 
 du mitt sista rop 
 och förkunna för evigheten 
 att jag brinner! 



  II  


 Lovord! 
 Inte jämförelser! 
 Jag säger "nej" 
 till alla föregångare. 
 Jag vill 
 överhuvud inte läsa en enda rad. 
 Böcker? 
 Vad skall man med böcker till? 

 Förr trodde jag att en bok 
 kom till ungefär så här: 
 diktaren öppnar munnen 
 och står där med ens 
 som en tungomålstalande tok. 
 Nu vet jag bättre. 
 Först irrar han omkring 
 i en skavande väntan. 
 Fantasins flundra 
 vältrar sig trög och dum 
 i själens lergrop. 
 Medan poeten vispar ihop 
 sin rimputtrande soppa 
 av kärlek och näktergalar 
 ligger gatan krampaktigt stum 
 med avskuren tunga. 




 I ett övermod som Gud inte tål 
 reser vi återigen babelstorn. 
 Han skall skingra våra städer 
 och förbistra vårt tungomål. 
 Gatan är själv en plågad kropp. 
 Varje port är en mun som ropar. 
 En svullen taxi möter en skinntorr droska 
 och fastnar i gatusvalget som en propp. 
 Och bröstet, nertrampat 
 och plattare än lungsot. 
 När sedan gatan bryter igenom 
 mörkrets spärrar och befriar 
 massorna från kyrkans struptag 
 och spyr ut dem på torget 
 - då är det som om Gud, 
 bestulen och förtörnad 
 och omgiven av sina ärkeänglar, 
 gjorde sig redo för domens dag. 
 Men gatan sätter sig ner och skriar: 
 "Hit med käket!" 

 Krupp & Söner målar en hotfull skugga 
 på stadens panna, 
 munnen stinker av döda ord. 
 Det är bara två som stannat kvar 
 och vuxit sig feta: 
 det ena är "As", 
 "borshch" ett annat. 
 Poeterna snyftar förtvivlat 
 och rusar bort från gatan 



 med fladdrande manar: 
 hur sammanfogar man de två orden 
 med uttryck som "oskuld" 
 och "kärlek" 
 och "härlig är jorden"? 
 Efter poeterna 
 följer ett väldigt tåg av 
 studenter, 
 skökor, 
 krämare. 
 Tack, nu räcker det, 
 mina damer och herrar! 
 Ni borde skämmas! 
 Ni är väl inget tiggarpack! 
 De har inget att lära oss 
 som kliver med sjumilastövlar! 
 Låt oss riva sönder 
 dessa dubbelsängarnas 
 litterära gratisbilagor! 
 Skulle vi bönfalla dem 
 om hymner och oratorier 
 - vi hymndiktare 
 i fabriker, masugnar 
 och laboratorier? 

 Raketen Fausts färd till himlen 
 i sällskap med Mefistofeles 
 - vilket barnsligt fyrverkeri! 
 En spik i skosulan 
 är en mardröm som överträffar 
 Goethes fantasi. 




 Mina ord är av högsta guldhalt. 
 Jag har makt att fördöma själar 
 och att uppväcka kroppar. 
 Likväl säger jag 
 att ett levande stoftkorn, 
 hur obetydligt som helst, 
 är mera dyrbart än allt 
 jag skapat och skapar. 
 Lyssna! 
 Här predikar 
 för full hals 
 vår tids skränande Zarathustra! 
 Vi 
 med ansikten sömnigare än lakan 
 och hängläppar som ljuskronor, 
 vi 

 lyxens och smutsens missfoster 
 inspärrade i spetälskehus 
 - vi är renare än Venedigs blå himmel 
 som tvättas av hav och av solljus! 
 Hos Homeros och Ovidius hittar man, 
 förbanne mig, inga syfilitiska 
 eller skrofulösa hjältar av vår sort! 
 Strålglansen från våra själar 
 kommer till och med solen att blekna 
 och vända sig bort. 
 Senor och muskler är sannare än böner. 
 Vi bönfaller inte tiden. 
 Vi anfaller! 
 Med den knutna nävens griptång 



 hejdar vi världens drivremmar 
 och sätter dem åter i gång! 
 Så började vår Golgatavandring. 
 Huvudskalleplatser fanns i varje stad, 
 från Odessa till Petrograd. 
 Överallt hördes samma skrik: 
 "Korsfäst, 
 korsfäst honom!" 
 Likväl älskar jag er, 
 människobarn 
 och plågoandar, 
 med en kärlek som överskuggar allt. 
 Ibland slickar hunden 
 den hand som slår. 

 Mina samtida skrattar åt mig 
 som åt en lyktstolpe 
 med oanständigt klotter. 
 Men någon skrider 
 över tidens berg 
 som blott jag ser. 
 Ohörbar för dem börjar en ny sång tona: 
 i spetsen för de böljande hungertågen 
 närmar sig år nittonhundrasexton 
 smyckat i revolutionens törnekrona. 
 Lyssna till mig, hans profet! 
 Där smärtan är, är jag. 
 På varje utgjuten tår har jag 
 korsfäst mig själv. 



 Bönernas tid är förbi. 
 Jag har härdat dessa svaga själar 
 - en uppgift svårare 
 än att storma tusen Bastiljer. 
 Och när er förlossare kommer 
 omgiven av upprorsmän 
 och Hosiannaropen stiger, 
 skall jag riva ut min själ 
 och stampa på den 
 och kavla ut den 
 och överräcka den åt er 
 som en blodig fana. 



 III 


 Ingen vet varför 
 eller varifrån, 
 men skuggan av en jättelik 
 smutsig knytnäve 
 kommer sorlet att tystna 
 i varje festsal. 
 Ångesten växer. 
 Tankarna jagar runt 
 i huvudet på mig 
 som dårar i ett hospital. 
 Liksom matroserna 
 i full panik 
 störtar ut genom luckorna 
 på det torpederade slagskeppet 
 - så klättrar BurIyuk 
 alldeles förryckt 
 ut genom det uppspärrade ögats 
 skrikande klyfta. 
 Ögonlocken är söndergråtna 
 och blöder nästan. 
 Han reser sig, 
 läser igenom det 
 och säger i en öm ton 
 som man inte väntar 
 av en tjockis: "Mycket bra!" 


 Mycket bra 
 - när själen måste gå klädd 
 i en gul blus 
 för att skydda sig 
 mot nyfikna hopar! 
 Mycket bra 
 - när liggande på schavotten 
 någon ropar: 
 "Drick van Houtens kakao!" 

 Aldrig glömmer jag 
 denna bengaliskt lysande sekund, 
 jag skulle inte vilja byta den 
 mot något annat. 
 Då upptäcker jag 
 i cigarröksdiset 
 fylltratten Severyanin 
 svävande över ett glas likör. 
 Hur vågar du, 
 en grå vaktel 
 med två toner på skalan, 
 föra poesins talan 
 och kalla dig modern? 
 I dag 
 måste vi röra om 
 i världens grötiga skalle 
 med ett knogjärn! 
 En enda sak 
 bekymrar er: "tycker ni 
 att jag dansar bra?" 
 Titta på mig: 




 som hallick och falskspelare 
 tar jag genast vad jag vill ha! 
 I sekler har ni hållit på att dö 
 av kärlekssuckar och kärlekskval. 
 Det är tid att sätta solens 
 röda monokel i ögat 
 och vinka adjö. 
 Utstyrd som den värsta sprätt, 
 beundrad och omstrålad 
 vandrar jag genom landet 
 med Napoleon trippande 
 framför mig 
 som en mops i ledbandet. 

 Skälvande som en lysten kvinna 
 bjuder jorden ut sin kropp. 
 Tingen får liv och jollrar "sssälek", "sssälek" 
 med läppar som ännu står i knopp. 

 Molnen och skyarna... 
 hela sällskapet däruppe 
 börjar hotfullt mumla. 
 Plötsligt är ett himmelsbråk, värre 
 än någonsin förr, i full gång. 
 Det är som om de vita slavarna 
 hade gått i strejk mot sin Herre. 
 Askan laddar upp 
 och snyter sig i jättenäsan 
 med ett brak. 
 Himlen rynkar sig 
 i en bister järnkanslergrimas. 
 Någon fastnar 


 bland molnrevorna 
 men upphör aldrig att drömma 
 om kaféet därnere - som var 
 dels en lavett, dels en kärleksgömma. 

 Fönsterrutorna skräller. 
 Ni tror väl inte att det är solen 
 som klappar kaféet på kinden? 
 Det är general Gallifet 
 som arkebuserar rebeller! 

 Händerna kvickt ur byxfickorna, 
 dagdrivare och slöfockar! 
 Upp med en bomb, en kniv eller en sten! 
 De armlösa kan stångas som bockar! 
 Framåt marsch! alla hungriga, 
 svettiga 
 och utan mod. 
 Revelj! 
 loppbitna, smutsiga soldater! 
 Vi skall stryka blod på vardagen 
 så att den skimrar som en helg! 
 Darrande under kniven 
 skall jorden påminna sig 
 vilka som ville skända henne 
 - denna jord, övergödd och övergiven 
 som Rotschilds älskarinna! 
 Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor 
 precis som det skall vara på fester! 
 I lyktstolparna skall de hissas ännu högre 
 våra höga herrar och överstepräster! 




 Någon svär, 
 någon bönfaller, 
 någon slår ihjäl, 
 någon jagar, någon klagar 
 strax intill sin nöd. 

 De sista solstrålarna darrar 
 på en himmel, som är Marseljäsen-röd. 
 Allt. 

 Mörker och vanvett. 

 Natten skall komma, 
 ta sig en tugga 
 och svälja. 
 Himlen skall förrådas på nytt. 
 Svekfullt, som Judaskyssar, 
 brinner några glesa stjärnor. 
 Natten är redan här, 
 glupande och glufsande som Mamai. 
 Staden blir alldeles platt 
 under hans tunga skinkor. 
 Det är mörkare än i Azevs själ! 
 Blicken kan inte genomtränga en sådan natt!
 Jag rusar in på en krog och häller 
 vin på bordduken och min smärta. 
 Madonnan i vrån 
 stirrar på mig med runda ögon 
 som fräter sig in i hjärtat. 
 Vad tjänar det till att visa oss 
 din strålglans i oljefärgstryck? 




 Fyllhundarna härinne 
 spottar på Guds son och ropar på nytt: 
 Släpp Barabbas loss! 

 Kanske ser du på mig bara därför 
 att mitt ansikte inte skiljer sig från 
 de andra missfostrens. 
 Kanske 
 är jag 
 din vackraste son. 

 Skänk det släkte 
 vars glädje förtvinat 
 en snabb färd genom tiden! 
 Låt de minderåriga skyndsamt växa upp 
 till fäder och mödrar - med barn 
 som strax blir silverhåriga 
 som de tre vise männen. 
 Låt nyfödda strax bli lagda 
 i dessa de nyss föddas famn! 
 Och det skall ske så. 
 Och man skall döpa dem 
 i våra dikters namn. 

 Jag 
 som lovprisar England 
 och maskinerna 
 och förkunnar det enklaste 
 av evangelier, jag är kanske 
 den trettonde aposteln. 


 Och fastän mitt råa ylande
 och mitt bärsärkagräl
 aldrig upphör,
 förnimmer nog Jesus Kristus
 doften av förgätmigej
 i min själ.



 IV




 Maria! Maria! Maria!
 Släpp in mig, Maria!
 Jag kan inte gå på gatan!
 Du vill inte?
 Du väntar hellre
 tills jag kommer
 med infallna kinder,
 en man i allas smak,
 en blek och smaklös man
 som tandlöst lallar
 att idag är jag så 
 "ovanligt anständig".

 Maria,
 du ser väl
 att jag redan börjar gå krokig?

 Folk kör förbi
 i ålderdomliga ekipage.
 Ögon simmar
 i fetmans brunn,
 tittar fram ur fyravånings-struman
 och fnissar år det torra brödet
 från gårdagens smekning
 som jag ännu bär i min mun.



 Regnet gråter som en rännstensunge 
 stora pölar på trottoaren 
 och slickar kullerstenskranierna. 
 Från istapparnas grå 
 - ja! - 
 grå ögonhår 
 och från stuprännornas sorgsna 
 - ja! - 
 sorgsna ögon faller tår på tår. 
 Regnmunnen blöter upp fotgängarna 
 och de väldiga kuskarna i deras lyxlandåer. 
 De sprickfärdiga frossarna 
 spricker, 
 späcket sipprar ut och smälter 
 och bIandar sig med gamla brödtuggor 
 och köttslamsor till en grumlig flod 
 som strömmar ned från vagnarna. 
 
 Maria! 
 Hur skall stillhetens ord 
 kunna tränga in i deras tjocka öron? 
 En fågel 
 sjunger melodiskt 
 sin längtan, 
 lockar och ber 
 med sin sång, 
 men jag är bara en människa 
 från lungsotsnatten i ett smutsigt fattigkvarter. 
 Är du nöjd med en sådan man, Maria? 
 Öppna Maria! 
 Krampaktigt trycker jag fingret 
 mot ringklockans järnstrupe. 


 På gatorna, nyss så lugna, 
 strövar vilda djur. 
 Halsen är sönderklöst av klor. 
 Det gör så ont, Maria! 
 Ögonen är alldeles genomstungna 
 av kvinnornas hattnålar. 

 Hon släpper in mig. 

 Kära liIIa barn, 
 bry dig inte om det där 
 myllret av brunstiga kvinnor 
 som skjuter upp över min tjurnacke 
 som ett korallrév! 
 Jag släpar miljoner 
 stora och ädla passioner genom livet 
 och miljarder smutsiga begär. 
 Tro inte att jag längre 
 tänker kyssa varenda flicksnärta 
 som jag stöter på och omfamna alla 
 "Majakovskijs beundrarinnor"! 
 Ah, kvinnodynastier, alltid redo 
 att bestiga en galnings hjärta! 
 Kom närmare, Maria, 
 naken och skamlös 
 eller jungfruligt bävande! 
 Offra dina läppars outslagna, 
 aldrig kyssta skönhet! 
 Hjärtat har upplevt hundratals april, 
 maj är en okänd månad. 
 Maria! 



 Jag kan inte som Tianas skald 
 rosta sonetter på kärleksglöd. 
 Helt och hållet man, 
 helt och hållet kön, 
 ber jag om din kropp 
 som en kristen ber 
 om sitt dagliga bröd. 
 Ge mig, Maria! 
 Ängsligt gömmer jag ditt namn, 
 Maria, 
 som poeten det majestätiska, 
 med Gud jämnställda ord 
 som en kvalfull natt 
 pIötsligt uppenbarar. 
 Jag skall älska och vårda 
 din kropp 
 som en krigsinvalid 
 - ingen tillhörig, 
 av ingen saknad - 
 vårdar det ben han har kvar. 
 Du vill inte, 
 Maria? 
 Du vill inte! 
 Och natten är åter här. 
 Jag tar det övergivna hjärtat 
 och sveper det i tårar 
 och bär det 
 som hunden bär 
 till kojan 
 sin av tåget överkörda tass. 


 Det doftar ljuvligt 
 från hjärtats sår, 
 gatorna är överhöljda 
 av röda kyssar. 
 Jorden dansar kring solen, 
 som Salome 
 kring Johannes Döparens huvud, 
 år efter år. 

 Och när hon dansat den utmätta tiden 
 och jag lämnar denna uppehållsort 
 skall miljoner blodsdroppar kanta vägen 
 till min himmelske faders port. 

 Smutsig och rufsig och våt 
 (efter att ha sovit i rännstenen) 
 skall jag ställa mig bredvid honom, 
 luta mig fram och säga: Förlåt, 
 Min Bäste Herre, 
 blir det inte en smula ledsamt 
 att dag efter dag 
 doppa Ert fromma öga 
 i det där blancmangé-molnet? 
 Jag har ett förslag: 
 Kunskapens träd på gott och ont 
 gör vi om till en karusell! 
 Överallt närvarande och allt förtärande 
 sitter du med oss vid varje mål. 
 Vi skall beställa fram sådana viner 
 att till och med Sankte Per skiner upp 
 och ropar skål! 
 Vi planterar in Evor i paradiset igen. 




 Säg bara till: redan i kväll kan jag 
 plocka upp hur många sötnosar du vill 
 från boulevarderna. 
 Inte? 
 Du skakar på lockarna 
 och rynkar de borstiga ögonbrynen? 
   Tror du 
 att han där bakom dig, 
 han med de stora vingarna, 
 vet vad kärlek är? 
 Även jag är en ängel 
 - eller var. 
 Jag försökte se ut 
 som ett sött litet lamm. 
 Men att uppvakta ston med Sevres-porslin, 
 den vanan har jag inte kvar. 

 Här en fråga, 
 allsmäktige Gud: 
 Du har gett oss två händer 
 och satt ett huvud på vår kropp 
 - varför hindrar du oss då att 
 kyssas och kyssas och kyssas? 
 Varför finns det inte kärlek utan plåga? 
 Hur kunde jag tro på din allmakt, 
 lilla struntgud! 
 Akta dig, jag böjer mig ned 
 och drar upp en skomakarkniv 
 ur stövelskaftet. 
 Återvänd till ditt paradisliv, 



 bevingade 
 smickersmorda 
 uppkomling! 
 Res dig i skräck, 
 i en virvel av fjädrar! 
 Jag tänker sprätta upp dig 
 härifrån och till Alaska! 
 Släpp in mig! 
 Du kan inte hejda mig! 
 Jag må ha rätt eller fel, 
 fogar mig gör jag aldrig. 
 Titta: åter en blodröd massaker 
 i den myllrande stjärnhopen. 
 Hejsan! 
 Du däruppe! 
 Av med hatten! 
 Jag är på väg! 
 Ropen 
 klingar ödsligt 
 i den stjärnstungna natten. 

 Universum sover 
 med jätteörat på tassarna. 


    Vladimir Majakovskij

MTB Rage

Då får jag köpa en ny...

 för jag ska jobba ikväll!

Åh humor! Har kollat m Ju att det inte bara är igenkänning som gör det roligt, hon tyckte det var roligt med.

Umeådomen - Mål nr B 516-13

TR: Domskäl

Tänkte att det var av intresse att dela domen, nu när jag hittat dem.

"Oavsett brottstyp bör samma principer för bevisprövning tillämpas. Moraliska ställningstagande har ingen plats i sådana sammanhang" - signaturen Michael Melin kommenterar på artikel på Dagens Juridik där M Leijonhufvud kräver lagändring efter den friande domen. Problemets kärna?

Random Access Memories

Random Access Memories (det är en spotifylänk) som vi har längtat och väntat!

Daft Punk har sällskapat mig på mången terränglöpningstur, (men nu när jag tänker på det även ett antal svinkalla långpass) det kanske inte är det bästa ur ren överlevnadssynpunkt att plöja fram genom vegetationen med Daft Punk – Alive 2007 (spotifylänk) dånande i skallen, man hör ju liksom inte när Papa Bear kommer då men för psyket är det skitbra.

Solen har precis gått ned, och du som tyckte att det var lämpligt med t-tröja och shorts börjar nu inse att utan en värmande sol stämde det inte alls. Skymningen är kall och fuktig,underställ med tröja untanpå hade varit mycket bättre, och glasögonen immar igen precis omedelbart då du kommit upp för backen och står i begrepp att ta dig an stenskrovlet för att komma upp under kraftlinorna, upp på skoterleden. Så flämtande och svärande tar du dig an alla stenar och hoppas på att eventuella slingersvansar har gått och gömt sig för natten, för ett par Kinvaras håller då inte för några små sylvassa huggtänder inte. I got this tänker du och pressar vetskapen om björnar i området åt sidan. Smidig som en gasell hoppar du över alla stenar och luriga lösa bitar och tar den sista branta backbiten upp. Hal klippa, tacksam för gummiblandningen under sulorna som gör de trådtunna skorna till ypperliga terrängdojor.

Väl uppe kollar du på 310:an och inser att pulsen är någonstans i den övre stratosfären, det var jobbigt och oekonomiskt att satsa för fullt upp och nu är det bara resten kvar hem.

Valet är att till höger dyka nedför berget och förhållandevis snabbt komma hem, men leden är dåligt utmärkt, hjulspåren efter crossarna syns inte heller i mörkret och du kommer aldrig ihåg vart du ska svänga själv. Till vänster fortsätter kraftlinorna och det är fin och bred väg ned till kobönderna, och sedan grusväg hem. Totalen blir då en mil. Rätt lagomt för en oväntat mörk kväll som denna. Man får väga björnpopulationen mot risken för aliens på grusvägen. Här någonstans börjar du fråga dig varför i hela världen du inte tog pannlampan, skulle det vara så svårt?

ENTR'ACTE

Aliens.
En mörk kväll kommer de vänta på grusvägen, inget är säkrare än det. De kommer välja en kväll då passet varit hårt, knäna grinar och benhinnorna gör att du får gå svårt hjulbent, eller kanske väntar de tills du tror att äsch, här kommer inga aliens inte för då skulle de kommit redan... Surprise MF! För då, då kommer de hälsa på! Mark my words! Bäst är att alltid hålla utkik. Look out!

ENTR'ACTE

Trött och blåst redan tänker du att du måste nog ta och vrida upp intensiteten lite till för att komma hem i en bit och få det här passet att räknas, så du tänker att bästa sättet är att fixa musik som håller igång benen och då blir det Alive med Daft Punk.

 Robot Rock/Oh Yeah sätter tempot och iväg bär det snabbt som blixten mot Den Evinnerliga Nedförsbacken där hastighetsrekord sätts, till häst (uppför), på skidor (nedför) och till fots (nedför). Fötterna rullar som om de var födda till det här och du passerar som genom lager av varm luft och lukt av ruttnande ensilagebalar på väg ned mot ladugården. Nedförslutan slutar för att omedelbart övergå i  uppförsbacke, den luktar koskit och känns tio mil lång. Man kan ju inte tappa farten i den, ifall att någon är inne i ladugården - gosh, de får ju inte tro att du är ute och promenerar. Många tricks för att hålla högt tempo genom hela.

Det fina med Alive 2007 är att det är taktfast pumpande hela vägen genom, alla låtar har gjorts till grymma live versioner som passar utmärkt för sådant här. Det är bara att haka på fast lungorna håller på att sprängas och du har tappat känseln i benen, pang pang pang. Ben upp, ben ned. Jobba med armarna, anspänning i bålen, framåt inte uppåt. Det är riktigt go löpning, och det verkar finnas växlar som inte är tillgängliga annars, sånt flyt! 

Du kramar ur det absolut sista och är slut som artist när du når skylten som pekar att over this hill and far away hittar du Tapelake. Det är långsam promenad upp som gäller och passet har varit grymt.

RAM är inte ett sådant album, det kommer inte kvala in på Runnin (spotifylänk det med). Det är mer polerat och fungerar nog bättre till kontemplerande promenader, inte minst för att lyssna igenom ordentligt.
DPs kreationer går i två stilar, hårt pump / mjukare disco, det här är mesta dels ett mjukt discoalbum med den karaktäristiskta vocodern (som internet lärt mig att det heter! så jag kanske använder det fel...). Det känns som en logisk följd av övriga.
Bäst hittills är Contact, eller Within, måste lyssna mer. 

Sommartider nej nej

Ikväll/eftermiddag ska vi göra oss en bilutflykt - förslag på lämpliga mål? Och inte Max/McD-relaterade då, lustigkurrar...


Verkar vara en trevlig sommardag där ute'!

1.Introduktion

- Erhm hej... En hand på flaskan och en som kletade av sig hjälpligt för att stå till tjänst som  ambassadör  för landet småpackad och svettig. Jag fattade den för att man gör så och skakade den lätt, och den var precis sådär kladdig och fiskigt blöt som den såg ut.
-Hej, svarade jag artigt. Mannen som luktade skarpt av att inte duschat på ett långt tag slog sig ned på sätet bredvid när tåget rullade in genom stadens svalg in i mörkret. Han tog en klunk när vi for och tittade sedan ut genom fönstret.

- Vad gör du då? Är du på väg till jobbet eller? frågade mannen efter att vi suttit tysta i en kvart medan vagnen ryckigt fylldes, och tömdes på människor. Alla kastade blickar åt vårt håll, en del med tyst medlidande i, andra kantade av blixtrande ilska att sådana satt på tåget. Jag vände mig mot honom och log lite för att uppfattas som lättsinnig och välvillig trots att jag inget hellre ville än svara nej, jag har precis slutat mitt skittråkiga arbete för att satsa på drakflygning istället.
- Ja, jag börjar senare på tisdagar. Jag jobbar på trafikkontoret.

Han nickade otåligt och jag kunde läsa av hans kroppsspråk att det var väl fan vad trögpratad jag var. Hans ena öga snurrade vilt påverkat av all den elektricitet som var dragen i tunnelväggarna, och den som användes för att driva tåget framåt. Jag hade inte sett att det var mekaniskt innan, men nu ändrade det färg som en felaktigt lysrör blinkar, och vid varje stopp skelade han hopplöst utåt. Jag studerade hans ansikte som var fårigt, smuts gömde sig ialla rynkor och vrår. Gammalt grums hängde kvar i ögonfransarna vid det andra friska ljusblå ögat och jag var tvungen att bita mig i kinden för att inte klökas vid åsynen. Håret var vildvuxet och vitt. Allt som allt talade hans uppenbarelse för att han var en veteran från någon av de inbördeskrig som skakat domen.

Förlorad i mina funderingar och tidsuppskattningar angående vilket av dem det kunde vara märkte jag knappt att han gav mig samma granskning.
Jag hade mina arbetskläder på, den grå uniformen komplett med handskar och hårknut gömd under den stora skärmmössan. Fastän jag aldrig lämnade datorskärmarna på kontoret i min tjänsteutövning var jag tvungen att ha den blyertsgrå overallliknande tvådelade bylsiga uniformen som var gjord för större och grövre män än mig. Den var varm och obekväm, men styrelsen fordrade att vi jämt hade dem på oss så jag hade den, och ett tiotal till av samma modell och storlek.
Normalt sett slutade alltid mitt tågsällskap, vad än det var för dagen, att titta direkt på mig när de såg emblemet på uniformen. Många gånger hade jag sett hur de bet ihop käkarna och tittade bort. Jag antar att det är något som följer med arbetsbeskrivningen när man är huvudansvarig för fortkörningsböterna i staden.
- Jaså, så det är du som är glädjespridarn, och jag som trodde det var mig de tittade åt, utbrast den aromatiske mannen och skrattade. Ja se på fan. Han tog en klunk ur flaskan och sköljde ned sin nyförvärvade kunskap. Jag log lite artigt och hoppades att mannen snart skulle kliva av



PS. DS.

Jag vaknade och så var den dan förstörd

Imorse klev jag upp och det var helt tyst. Toktyst. Sådan där tystnad man bara inte orkar med, så jag kickade mig själv in i duschen och väntade på att pluggen skulle lossna i apelsindoftande heta ångor men nej, ingenting. Jag lirkade med Watsky-texter, )den där om att man är ett asshole om man inte svarar som boss) provocerade och lockpockade. Försökte mata mig med stekta ägg och kaffe för att sparka igång maskinen men (ingenting). Mördande tystnad, inte ens lite statiskt brus.

Hade vi bråkat? Är vi ovänner? Får jag the silent treatment? Inget svar.
Om jag säger förlåt då? och ormar mig lite i stoftet? Tyst tyst tyst.
Jahapp tänkte jag, då säger vi väl så idag då. Bird is the word, vad ska man göra liksom? Får väl sätta igång med arvsrätten, och då. OCH DÅ!



introt. over and over and over.

Fått grönt av sjukis att börja "belasta" igen!!!!

Feelingshookers (det plågsamma adjökandet)

Bilden vill inte bli större :(

Sa adjöken till den bra psykologen nyss, inte riktigt ett feelingshooker men nästgårds.

Weird.

På förekommen anledning

stulen från svt

Huvudpersoner 

Byggare Bob, huvudperson

• Vilma, Bobs kompanjon
• Bonden Picklin
• Plugg, Picklins busiga fågelskrämma

Andra personer

Fru Perstorp

• Fröken Potts
• Inspektör Broman

Byggare Bobs maskinteam 

Skopis, gul grävlastare

• Bandis, röd dumper
• Menta, orange cementblandare
• Kranis, blå kranbil
• Rulle, grön ångvält
• Fyris, blå fyrhjuling
• Benny, rosa grävare
• Lyftis, lila gaffeltruck
• Skrap, blå bulldozer
• Skotis, gul snöskoter
• Lastis, orange lastbil

Andra maskiner 

Grålle, en grågrön traktor (tillhör Bonden Picklin)

Djur

Sjabbis, även kallad Snuffy i en del avsnitt (tillhör Bonden Picklin)

• Maja, en katt (tillhör Byggare Bob)
• Sparv (en fågel)

Stolen from the wiki

Musik

Projekt 100 ämnen

Läste nyss ett inlägg från fru Nattfrost, nummer 5 i ordningen av 100 för projektet 100 ämnen. Blev lite sugen att hänka och också skriva dessa hundra inlägg, för att skriva om lite olika saker och tänka på lite annat. Kanske publicera ett i veckan eller så för att ha en fast plats i schemat för att skriva/slänga upp en yt:are, eller så. Fuck yeah liksom. Ska vi säga det, varje lördag - nytt ämne?

Ämnena:
1. Introduction
2. Love
3. Light
4. Dark
5. Seeking Solace
6. Break Away
7. Heaven
8. Innocence
9. Drive
10. Breathe Again
11. Memory
12. Insanity
13. Misfortune
14. Smile
15. Silence
16. Questioning
17. Blood
18. Rainbow
19. Gray
20. Fortitude
21. Vacation
22. Mother Nature
23. Cat
24. No Time
25. Trouble Lurking
26. Tears
27. Foreign
28. Sorrow
29. Happiness
30. Under the Rain
31. Flowers
32. Night
33. Expectations
34. Stars
35. Hold My Hand
36. Precious Treasure
37. Eyes
38. Abandoned
39. Dreams
40. Rated
41. Teamwork
42. Standing Still
43. Dying
44. Two Roads
45. Illusion
46. Family
47. Creation
48. Childhood
49. Stripes
50. Breaking the Rules
51. Sport
52. Deep in Thought
53. Keeping a Secret
54. Tower
55. Waiting
56. Danger Ahead
57. Sacrifice
58. Kick in the Head
59. No Way Out
60. Rejection
61. Fairy Tale
62. Magic
63. Do Not Disturb
64. Multitasking
65. Horror
66. Traps
67. Playing the Melody
68. Hero
69. Annoyance
70. 67%
71. Obsession
72. Mischief Managed
73. I Can’t
74. Are You Challenging Me?
75. Mirror
76. Broken Pieces
77. Test
78. Drink
79. Starvation
80. Words
81. Pen and Paper
82. Can You Hear Me?
83. Heal
84. Out Cold
85. Spiral
86. Seeing Red
87. Food
88. Pain
89. Through the Fire
90. Triangle
91. Drowning
92. All That I Have
93. Give Up
94. Last Hope
95. Advertisement
96. In the Storm
97. Safety First
98. Puzzle
99. Solitude
100. Relaxation

Soon

Warm Bodies

Beast!

Var på bio ikväll med ET, det blev Warm Bodies när vi väl slutat blanda ihop den med Dead Bodies (med Andrew Scott ni vet). Det var en rätt söt barnfilm om en zombie som blev kär i en donna då han ätit pojkvännens hjärna. Det visade sig att det även var nyckeln till att vända hela zombie-epidemin och alla blev glada.
Som den rutinerade cineasten lägger märke till är det Nicholas Hoult som är huvudzombiesen, känd bland annat från X-men first class (och about a boy, men det är preskriberat). Där var han Dr H McCoy aka Beast, med den fantastiska mutationen att han hade händer till fötter, ja läs igen så ni förstår hur episkt det är, och kolla sedan på klippet. Awesome!

Ant Man Season 1

Marvel prånglar ut hjältefilm efter hjältefilm, Avengers tillsammans och solo. En lite förbisedd Avenger är i mitt tycke Hank Pym aka Ant Man som har fått sig ett ansiktslyft då man ska prångla ut en Ant Man film inom en snar framtid.

Man har skiftat lite fokus från 60 tals Ant Man där sovjetiska spioner avslöjades och Ant Man var en hjälte innan fallet då Pym förråder the Avengers för att han tror att de alla konspirerar mot honom. Han dyker upp som Yellowjacket och berättar att han tagit hand om Hank Pym och att Pym inte längre ska vara något problem. Det blir rättegång av sveket mot the Avengers och han arrangerar där så att en robot anfaller för att kunna rädda sina Avengers-kollegor, men misslyckas och blir nästan dödad. Hans fru räddar stackars Hank med en hårsmån, men Pym lika övertygad som någonsin att alla är emot honom, misshandlar sin fru som tack för ingenting. 

Sedan frisknar han till och ångern och skulden orsakar honom att överge sitt alias som Ant Man, för att i getingkostym lära en ny generation Avengers handle business i Avengers Academy. Pym blir förlåten och gottgör sina gärningar bäst han kan genom att även samla pengar till att bygga tillflyktsorter för kvinnor som blivit misshandlade. Han litar dock inte mycket på sig själv, utan ser det som bäst för alla att hålla sig till labbet i fortsättningen.

I moderniserade Ant Man är Pym en ung paranoid man som mist sin (första) fru, och misstror alla lika mycket som de misstror honom. Han har precis varit inlagd, en gång i mängden och ska återgå till sitt forskarprojekt - Pym partiklarna (kan förminska och förstora saker/varelser), och den hjälm som frun lämnat efter sig vilken möjliggjorde kommunikation med insekter. Sakta börjar han trivas med friheten. Han strävar efter att ta reda på mer om det terrordåd som tagit livet frun, övertygad om att bossen för det företag där han är anställd (egghead innovations xD) då han blir förrådd av sin enda vän. 

En gråtande Pym blir injicerad med lugnande medel för att sedan invänta transport till hispan i tvångströja som nedan, medan hans fader skakar på huvudet och beklagar att det blivit så men att det varit väntat.  

Fadern dör sedan på typiskt Marvelskt manér innan Pymsen hinner förlåta varandra och få de där sista orden, när Pym lyckas rädda lite av sin heder med att sätta den onda företagsbossen bakom galler. 

Mycket till hjälte får han inte chans att bli då det visar sig att bossen visserligen skickat frugan till konferensen i staden makarna Pym besökte, men Hank hade bestämt restaurangen där de skulle träffas och det är den som blir sprängd till bitar av terrorister. Hank är således snett ute då han jagar bossen, vars brott består i att bli maktgalen då han kommer på hur Pym kommunicerar med insekter och skapar arméer av dem.

Hemsk uppdatering av Ant Man! 

Tanz z.n.s

Var till sjukgymnasten idag igen. Knätime.
Han trodde fortfarande på sin teori om skdade senor, över knäskålen och på sidan knäet, och beslöt att jag skulle få stötvågsbehandling för att renovera dem. Han varnade för att det skulle göra ont, både under behandlingen och dagen efter.

Lazors charged

Tänkte mig såklart stötvåg = elchock och började genast kallsvettas ymnigt. Det är dock tryckluft som stöter på visade det sig och särskilt ont gjorde det inte, ffa inte på sidan benet. Att kavla fanskapet är tusen gånger värre. Han vred på mer juice gång på gång tills han kom fram till att jag var  mycket smärttålig helt enkelt och gav upp på att försöka göra illa mig.
Senan på knäskålen var betydligt mer känslig och stötvågorna administrerades där reflexknappen satt. Kändes hemskt underligt när benet låg och spratt som en hoppjerka.



Ska få sådan behandling i 5 veckor på båda knäna och får under tiden inte springa,gå eller cykla i onödan. Styrka var OK i den mån det inte gjorde ont (tveksamt om det blir böj alltså), och annars var det bara att köra på för resten av kroppen - ja i den mån ryggen tillåter. Simma kunde jag också få göra, om jag måste. Helt onödigt att ta med cykeln ner alltså.

Ryggen var han f ö orolig över då den inte blivit tokmycket bättre sedan förra gången. Men han trodde bilåkningen hade mycket att rå för där. Alltså ingen fara på taket.

Fem veckor känns som en kort tid att göra inget alls för att få ordning på knäna. Hoppas det räcker!
Så här dagen efter känns det inte alls att någon tryckluftat sig på knäet, måste vara bra?

A man needs a name

The man

Vi har nu nått slutet på Game of Thrones säsong 2. 

Trolligast karaktär hittills.