Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - revisited

På tisdag skall jag och den långsmale gå och se JVIDJVBIL (älskar marathonförkortningar!) dramatiseringen av Ann Heberleins bok på el teater de la stada - ser fram emot det grymt mycket!

Frau Heberlein herself. Inte ett dug ful, tvärtom. 

På väg hem efter klassfesten stod jag länge och lyssnade på forsen, det har regnat så smältvattnet får en rejäl skjuts. Klockan hann klämta fyra gånger innan jag drog mig hem. Då var hela jag så stelfrusen att jag knappt fick upp låset på cykeln. Det var mycket vackert. Vindstilla natt med ljussatta träd och forsens dånande. Samma skönhet som overtüre mit Helikoptern besitter. Fastän vattnet strömmade låg ytan någorlunda stilla så alla ljus som speglades gav intryck av festskrudade salar därunder broarna. Jag bara stod där och betraktade allt, tog in varje detalj medan forsens brus liksom slipade kanterna av alla tankar. Tänkte på vad Fröding, Majsan och Ranelid skulle sagt om scenen. Ulf fick inte vara med, det passade sig inte.

Karl Urban är inte heller frånstötande. I TITAD upptäcker han sanningen, eller blir schizofren...? 

Han upptäcker iallafall att roaches har minnen som sträcker sig bortom vår civilisation, och att de sjunger vackra sånger om kärlek. Sedan blev han hungrig.

Hade tidigare på dagen sett The Irrefutable Truth About Demons (SE DEN!) så tankarna gick om varandra som shuffle symbolen på spotify-spelaren. Jag tycker generellt att det är en jävligt läskig film. Den skrämmer mig MYCKET. Handlar visserligen inte om aliens - men konspirationer. Därför måste jag se den med jämna mellanrum. Funderade lite över Dark City ljussättningen, bara i slutet är det skarpa färger. Därför måste han upptäcka sanningen. Det är min feelgood-slutsats.

Staden var i alla fulla kalla fall det närmsta tom förutom de tusen taxibilar som for runt runt utan plan. De verkade inte stanna någonstans utan bara jaga efter en stackars människospillra som inte skulle hinna undan. Jag skyndade som en oljad blixt med stelfrusna fingrar hem, för att undkomma dess ursinniga framfart. Det gick bra. Åter till verkligheten med My Name's Earl och en Jämtgårdsmacka (högst uppskattad!), för sömnen ville inte alls infinna sig. Nej nej. Fortsättning på blond-temat och icke fula individer där.

Ja det var ju inte som att dammluckorna släppts upp i Bergeforsen men man får ju ta det man kan få och dessutom brukar jag inte lyssna till den forsen. Det var ju inte heller forsande som Seine eller broar som däröver. Men åter, det lilla livet. Man tar vad man kan få.