Ja, lite sent men en kommentar ändå om teatern. Tack för kvällen sällskapet! Det var mycket trevligt =)
Så till själva pjäsen.
Scenen bestod av tre whiteboard väggar där hon gick loss med pennan och skrev ordlekar som skulle kontrollera hennes ångest och rusande tankar. Hon var Ann - som i den Ann. Det var mycket märkligt när hon talade till sig själv som Ann. Boken är ju så personlig att det är svårt att tänka sig att karaktären Ann kan gestaltas av någon annan än verklighetens Ann. Den är ju självbiografisk så finns där egentligen någon skillnad?
I vart fall guidade Ann oss i sitt sinne och sin situation genom citat ur boken, många långa citat - stundtals högläsning. Det var ju onekligen nära boken, så därom kan ju inget sägas men det gav ändå en något konstlad känsla. En del formuleringar är så uppenbart skrivna.
Något som lades till i pjäsen var dock en bitter underton då det jobbades mycket med Ni/Jag konceptet - ni oförstående massa utan moral, jag lidande ynklig människa plågsamt medveten. Det lade en dimension till Ann som jag inte uppfattade fanns innan, kanske har jag missförstått. Intrycket av bitterhet förstärktes av hennes aggressiva hetsiga framtoning i början. Det skulle nog påvisa manin sa någon. Jag vet inte. Framstod inte som det beskrivna svaret i mina ögon utan mer desperation, kanske mani är desperation? och kanske såhär i efterhand kan jag lättare sammanfoga det med resten men just då framstod det som malplacerat.
Tyvärr förstod jag inte alls slutet som i agerat slut, slutet som i hur scenen förändrades förstod jag. Men varför sprang Ann efter en flicka ut?
Sprang hon efter sitt yngre jag ut, såg hon flickans lidande som Ni (som i vi) inte gjorde? Skulle flickan återknyta till den yngsta dottern som agerade ankare i tillvaron? Varför varför varför? Slutet tycktes anknyta starkt till gudstron, kanske starkare till den än det hopp som man erfars i slutet av boken.
Men som alltid med filmatiseringar/dramatiseringar bottnar ju allt i hur man tolkar originalverket. Min tolkning är ju högst subjektiv precis som den som kommit på idén med pjäsen och anpassat materialet därefter. Vidare kan jag förstå svårigheten i att översätta en inre monolog till skådespeleri men den lämnade min ändå med högst blandade känslor.
Jag mindes inte om Heberlein själv supportade idén att dramatisera verket, anar att ingen missat det bråk i pressen hon hade med sin förläggare om det var försvarbart över huvud taget att ge ut boken som var uppenbart producerad av en människa i kris som släppt verklighetens parametrar. Diskussionen hölls i samband med uppföljarens utkomst i handeln, lite cyniskt. Men det tyder på att hon inte stödde denna dramatisering. På något sätt hade den fått större legitimitet som representation av verket om hon gjorde det. Om hon godkänt gestaltningen av den desperata Ann.
Detta leder mig i varje fall till min reflektion över läget: Medan jag satt där växte känslan av att detta inte var annat än en freakshow. Hon där framme låtsades vara ett freak som gjorde sig själv ännu mer alienerad från massan genom att hävda sin olikhet och håna de värderingar som massan representerade för att roa massan ifråga. Det gav en konstig eftersmak.
Jag vet att boken i stort sett fungerar på samma sätt men med den skillnaden att direkt kommunikation mellan författaren och läsaren sker. Ändå tycker jag att det är stor skillnad. Massan som i publiken var uppenbarligen inte bara där för att bli roade, vissa grät av igenkännande. Det kändes ändå som det fanns en viss likhet mellan en bilolycka där alla tittar noggrant medan de kör förbi. Det är ett känsligt ämne att diskutera då både privatlivets helgd likväl som själslig ohälsa berörs, kontra rationaliteten.
Författare/förläggare diskussionen lagd åt sidan, vet jag att Heberlein själv startat detta och som sagt att boken i stort sett fyller samma funktion - i viss mån är det till att stå sitt kast. Ändå kan jag inte förklara det obehag situationen ingav.
Vet inte hur mycket sammanhang detta gav, men det var lite reflektioner i alla fall. Jag måste sticka nu.
Så till själva pjäsen.
Scenen bestod av tre whiteboard väggar där hon gick loss med pennan och skrev ordlekar som skulle kontrollera hennes ångest och rusande tankar. Hon var Ann - som i den Ann. Det var mycket märkligt när hon talade till sig själv som Ann. Boken är ju så personlig att det är svårt att tänka sig att karaktären Ann kan gestaltas av någon annan än verklighetens Ann. Den är ju självbiografisk så finns där egentligen någon skillnad?
I vart fall guidade Ann oss i sitt sinne och sin situation genom citat ur boken, många långa citat - stundtals högläsning. Det var ju onekligen nära boken, så därom kan ju inget sägas men det gav ändå en något konstlad känsla. En del formuleringar är så uppenbart skrivna.
Något som lades till i pjäsen var dock en bitter underton då det jobbades mycket med Ni/Jag konceptet - ni oförstående massa utan moral, jag lidande ynklig människa plågsamt medveten. Det lade en dimension till Ann som jag inte uppfattade fanns innan, kanske har jag missförstått. Intrycket av bitterhet förstärktes av hennes aggressiva hetsiga framtoning i början. Det skulle nog påvisa manin sa någon. Jag vet inte. Framstod inte som det beskrivna svaret i mina ögon utan mer desperation, kanske mani är desperation? och kanske såhär i efterhand kan jag lättare sammanfoga det med resten men just då framstod det som malplacerat.
Tyvärr förstod jag inte alls slutet som i agerat slut, slutet som i hur scenen förändrades förstod jag. Men varför sprang Ann efter en flicka ut?
Sprang hon efter sitt yngre jag ut, såg hon flickans lidande som Ni (som i vi) inte gjorde? Skulle flickan återknyta till den yngsta dottern som agerade ankare i tillvaron? Varför varför varför? Slutet tycktes anknyta starkt till gudstron, kanske starkare till den än det hopp som man erfars i slutet av boken.
Men som alltid med filmatiseringar/dramatiseringar bottnar ju allt i hur man tolkar originalverket. Min tolkning är ju högst subjektiv precis som den som kommit på idén med pjäsen och anpassat materialet därefter. Vidare kan jag förstå svårigheten i att översätta en inre monolog till skådespeleri men den lämnade min ändå med högst blandade känslor.
Jag mindes inte om Heberlein själv supportade idén att dramatisera verket, anar att ingen missat det bråk i pressen hon hade med sin förläggare om det var försvarbart över huvud taget att ge ut boken som var uppenbart producerad av en människa i kris som släppt verklighetens parametrar. Diskussionen hölls i samband med uppföljarens utkomst i handeln, lite cyniskt. Men det tyder på att hon inte stödde denna dramatisering. På något sätt hade den fått större legitimitet som representation av verket om hon gjorde det. Om hon godkänt gestaltningen av den desperata Ann.
Detta leder mig i varje fall till min reflektion över läget: Medan jag satt där växte känslan av att detta inte var annat än en freakshow. Hon där framme låtsades vara ett freak som gjorde sig själv ännu mer alienerad från massan genom att hävda sin olikhet och håna de värderingar som massan representerade för att roa massan ifråga. Det gav en konstig eftersmak.
Jag vet att boken i stort sett fungerar på samma sätt men med den skillnaden att direkt kommunikation mellan författaren och läsaren sker. Ändå tycker jag att det är stor skillnad. Massan som i publiken var uppenbarligen inte bara där för att bli roade, vissa grät av igenkännande. Det kändes ändå som det fanns en viss likhet mellan en bilolycka där alla tittar noggrant medan de kör förbi. Det är ett känsligt ämne att diskutera då både privatlivets helgd likväl som själslig ohälsa berörs, kontra rationaliteten.
Författare/förläggare diskussionen lagd åt sidan, vet jag att Heberlein själv startat detta och som sagt att boken i stort sett fyller samma funktion - i viss mån är det till att stå sitt kast. Ändå kan jag inte förklara det obehag situationen ingav.
Vet inte hur mycket sammanhang detta gav, men det var lite reflektioner i alla fall. Jag måste sticka nu.
