Så har den kommit, terminen när jag ska skriva min masteruppsats i juridik!
Igår var jag på det första uppsatsseminariet, i fredags första föreläsningen och idag ska jag ha första träffen med handledaren.
Föreläsaren väntade sig att vi skulle komma nästan klara dit på typiskt jurremanér och skåpade ut oss för brist på engagemang, sa att vi skulle hit the ground running, komma igång innan första veckan var slut go go go och det startade stresskanonerna en aning.
Jag har lite smått panik just nu för jag vill bara komma igång någon gång, helst med allt samtidigt och det är väldigt värdefullt att ha Julle här som snackar ned stressnivåerna några kiloton.
Det känns som jag har ingen tid alls att skriva på, fast i själva verket har jag ju iaf 18 veckor kvar.
Vaknar på nätterna och har drömt att hela veckan har gått och inget har blivit gjort. Tänkte det igårkväll bara för att jag inte var klar med allt innan kvällen. Det var måndag. Idag är det tisdag. Tappat uppfattningen lite. Måste backa bandet, ta pauser och lugna.
Det är lite för viktigt, jag vill göra det här så bra att arslet ramlar av mig!!!!
Jag har för min egen skull skrinlagt extrakurserna redan, för det är inte värt det. Upplägget var som distans från Umeå vilket innebär att allt måste göras innan deadline precis, då det beror på när alla andra gör det. Inte mycket möjlighet att planera = mer stress = no. Allt som allt blir det tillsammans, ordinarie och extra ungefär som på IB, men se det har jag inte lust med igen. Inte alls när inlämningarna inte får feedback eller ger någon förbättring utan texterna bara betas av. Det är inte värt det.
Extragos med Colle inplanerat istället.
Jaja jaja.
På den lite chilligare sidan så jag har nu yogat i 1 månad och 6 dagar, hur låter det? Varje kväll i ett försök att rädda rygg och axlar och allting. Aldrig har senorna, ITB- banden eller vad de kallas varit så ömma som nu, men det är bra. Hittar nya stelheter och ömheter varje dag. Dekonstruera, rekonstruera.
Unnade mig en Asana bok med kurslitteraturen, mycket bra innehåller poser och variationer som jag gör ett gäng varje kväll utöver några huvudnummer som stagar upp och mjukar sådant som är värst. Det är befriande lågprylkrävande och kan göras medan vi tar det kvällslugnt.
Colle älskar att engagera sig i yogandet. Han sitter gärna och blir kliad eller springer under eller äter bredvid, eller passar på att tvätta mina fötter eller bara är väldigt nära. Hemskt gosigt.
Igår var jag på det första uppsatsseminariet, i fredags första föreläsningen och idag ska jag ha första träffen med handledaren.
Föreläsaren väntade sig att vi skulle komma nästan klara dit på typiskt jurremanér och skåpade ut oss för brist på engagemang, sa att vi skulle hit the ground running, komma igång innan första veckan var slut go go go och det startade stresskanonerna en aning.
Jag har lite smått panik just nu för jag vill bara komma igång någon gång, helst med allt samtidigt och det är väldigt värdefullt att ha Julle här som snackar ned stressnivåerna några kiloton.
Det känns som jag har ingen tid alls att skriva på, fast i själva verket har jag ju iaf 18 veckor kvar.
Vaknar på nätterna och har drömt att hela veckan har gått och inget har blivit gjort. Tänkte det igårkväll bara för att jag inte var klar med allt innan kvällen. Det var måndag. Idag är det tisdag. Tappat uppfattningen lite. Måste backa bandet, ta pauser och lugna.
Det är lite för viktigt, jag vill göra det här så bra att arslet ramlar av mig!!!!
Jag har för min egen skull skrinlagt extrakurserna redan, för det är inte värt det. Upplägget var som distans från Umeå vilket innebär att allt måste göras innan deadline precis, då det beror på när alla andra gör det. Inte mycket möjlighet att planera = mer stress = no. Allt som allt blir det tillsammans, ordinarie och extra ungefär som på IB, men se det har jag inte lust med igen. Inte alls när inlämningarna inte får feedback eller ger någon förbättring utan texterna bara betas av. Det är inte värt det.
Extragos med Colle inplanerat istället.
Jaja jaja.
På den lite chilligare sidan så jag har nu yogat i 1 månad och 6 dagar, hur låter det? Varje kväll i ett försök att rädda rygg och axlar och allting. Aldrig har senorna, ITB- banden eller vad de kallas varit så ömma som nu, men det är bra. Hittar nya stelheter och ömheter varje dag. Dekonstruera, rekonstruera.
Unnade mig en Asana bok med kurslitteraturen, mycket bra innehåller poser och variationer som jag gör ett gäng varje kväll utöver några huvudnummer som stagar upp och mjukar sådant som är värst. Det är befriande lågprylkrävande och kan göras medan vi tar det kvällslugnt.
Colle älskar att engagera sig i yogandet. Han sitter gärna och blir kliad eller springer under eller äter bredvid, eller passar på att tvätta mina fötter eller bara är väldigt nära. Hemskt gosigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar