MAMMIS FYLLER ÅR

GRATTIS MUMS!!

Hemma!

Slöar vid Tvn då familjen drog iväg, har återintroducerat gluten på dr's inrådan (med en glass sandwich sneaky me...) och lider nu, i all tapelakes glory. 

Skrattat så mycket åt min knäppa familj, nutty mcnuts, det är härligt.

4.00 vaken och lite snakis

Det regnar ute. Hör att det slår mot fönsterrutan. Härinne i govärmen har chivvisen krupit ner under täcket och murvlar mot mitt ben. Så gosigt!

Ska åka hem idag, krama på alla jag saknar. Särskilt mor som out of the blue tog sig an landstinget igår. 

Visade sig att min remiss var avvisad i tysthet från akkis, hade kunnat vänta tills arslet ramlade av utan att något hände. Tur att hon ringde och skällde upp dom en aning.

Hon framtvingade dock en gastroskopi från vc  ändå, min mammis eftersom hon är bäst. Läk ringde upp mig igår och rekommenderade kontakt m dietist, jag har pratat m dietisten sedan maj, vad fan mer ska hon göra? 

Hon avslutade kontakten förra veckan med att ge mig nog med näringsdrycker för ett halvår och sa ring tillbaka när du vet vad felet är så vi har något att jobba med. 

Maten kommer upp igen, retro as fuck, som i våras.

Men det åsido, ska bli ultramys att vara hemma! Big hugs, small hugs (till pyttisarna!!), hoppas på sol så Colle kan vara i sin hage och bara stora myset!!

Snart en månad in! Gah!

Skriver på, läser på. Suddar. Skriver på, läser på. Kopierar böcker. Läser på, skriver på.
Fantastisk termin! Inte ironiskt alltså, utan jag gillar det verkligen. Tycker det är toppen att få läsa om sådant jag tycker är väldigt intressant, och har inte haft första återkopplingen än så jag vet inte om mitt är skräp än. Blissfully unaware.

Annars är Julle på besök hos mig och Colle. Det är ju alltid lite extra trevligt. Vi ser på film och...ja...ser på film. Såg Slow West häromkvällen. Lyckad vändning i slutet, vi båda skrattade högt åt hur roligt det var. Colle älskar att Julle är här, krokkar järnet med henne hela dagarna. Ikväll gäller mer Fassbender, X-men. days of future past

Annars rullar det på, onwards and onwards and onwards we go. Terminen är ju fan snart slut redan. Jag avlider. Måste söka kurser, måste söka jobb.
Min buk fortsätter strula, men har äntligen fått en remiss till akkis. Ett skäl så gott som något att fortsätta tugga CSN. En av världens mest nedlåtande läkarjävlar skrev den, men så är de. Van.

På specialmottagningen får jag göra rorschach-test, de bedömer min personlighet. Hur fan?! Va fan?! Många uttrycksfulla tecken senare. Tar en vecka att reparera sig efter var gång man varit där. Vaknar ibland på morgonen och ifrågasätter allt, bara slippa dem. Aldrig dem mer. Värt det? Oklart. Rock and a hard place eller hur det heter. De älskar att ifrågasätta och dra sönder, smula en mellan fingrarna och aldrig är det nog. Antingen är det inte "nog illa" för att få hjälp eller så är det inte deras bord. Sedan är det alltid intressantast att diskutera det som inte är deras kompetensområde. Se det vill de gärna gräva vidare i, inom ramen för 45 minuter alltså.

Hann bara öppna munnen sist så undrade de varför man inte utrett om jag har asperger (finns ju inte ens längre! och please, de är inga neuropsykiatriska utredare), om jag inte har undantryckta minnen som förklarar varför jag stängt av min personlighet (det är nog det värsta hittills faktiskt, den lilla "dissen"). Åh sickna pärlor! De träffar mig en timme och tror de känner mig. Le och vinka. Le och vinka.

Jag fick på mig till nästa gång att tänka på något jag kan anföra till min sak, sedan ska hon skriva utlåtande. Jag är ingen psykolog men vet redan nu vad hon bestämt sig för, så vagt hotande med att jag måste fundera ut ett försvar till nästa gång. Jo jo, men det är väl så. Jag tror jag kräks över att måsta sitta och lyssna på skitsnack.

Bli kritiserad som person efter en timmes konversation inom ramen patient och psykolog. Sedan kommenterade psykologen att jag måste bestämma mig för en sexualitet, eftersom man inte kan vara bisexuell och avslutade med att jag även måste klä mig mer manligt om jag vill tas på allvar (eller mera kvinnligt och sortera in mig i ledet). Nu skulle jag ju kunna vara en tjej som klär sig lite ledigt eller en kille som klär sig ledigt, sa psykologen och höll handen för mitt huvud så hon bara såg kroppen.  Precis så känner jag mig alltid där, en köttkropp utan huvud. Ingen tankeförmåga att ta hänsyn till bara ett stycke kött att peta på tills det kvider till lite.


Visst finns det de som ångrar sig, men det är inget deras allra intimaste frågor kan försäkra någon från  och sedan finns det sådana som jag antar jag. Som skulle "ångra sig" bara för att slippa utredningen som är så förnedrande att jag smäller av.

Rorschach! Finns inget vetenskapligt belägg, utan man ska tolka fram mitt undermedvetnas önskningar... vad fan är det för något?Jag kan inte svara rätt i en sådan utredning, vad jag än säger måste tolkas genom linsen av psykologens utbildning som vet hur man tolkar det undermedvetna. Med andra ord kan precis allt jag säger vändas till min fördel eller nackdel. Det spelar ju just ingen roll alltså vad jag vill, eller säger, argumenterar eller uttrycker. Tolkningen ligger hos psykologen.

My lord. Jag får veta resultatet om en månad. Håll utkik, kanske framkommer fler pärlor att dryfta då.

Chill and not so chill

Så har den kommit, terminen när jag ska skriva min masteruppsats i juridik!
Igår var jag på det första uppsatsseminariet, i fredags första föreläsningen och idag ska jag ha första träffen med handledaren.

Föreläsaren väntade sig att vi skulle komma nästan klara dit på typiskt jurremanér och skåpade ut oss för brist på engagemang, sa att vi skulle hit the ground running, komma igång innan första veckan var slut go go go och det startade stresskanonerna en aning.

Jag har lite smått panik just nu för jag vill bara komma igång någon gång, helst med allt samtidigt och det är väldigt värdefullt att ha Julle här som snackar ned stressnivåerna några kiloton.
Det känns som jag har ingen tid alls att skriva på, fast i själva verket har jag ju iaf 18 veckor kvar.

Vaknar på nätterna och har drömt att hela veckan har gått och inget har blivit gjort. Tänkte det igårkväll bara för att jag inte var klar med allt innan kvällen. Det var måndag. Idag är det tisdag. Tappat uppfattningen lite. Måste backa bandet, ta pauser och lugna.

Det är lite för viktigt, jag vill göra det här så bra att arslet ramlar av mig!!!!

Jag har för min egen skull skrinlagt extrakurserna redan, för det är inte värt det. Upplägget var som distans från Umeå vilket innebär att allt måste göras innan deadline precis, då det beror på när alla andra gör det. Inte mycket möjlighet att planera = mer stress = no. Allt som allt blir det tillsammans, ordinarie och extra ungefär som på IB, men se det har jag inte lust med igen. Inte alls när inlämningarna inte får feedback eller ger någon förbättring utan texterna bara betas av. Det är inte värt det.
Extragos med Colle inplanerat istället.

Jaja jaja.

På den lite chilligare sidan så jag har nu yogat i 1 månad och 6 dagar, hur låter det? Varje kväll i ett försök att rädda rygg och axlar och allting. Aldrig har senorna, ITB- banden eller vad de kallas varit så ömma som nu, men det är bra. Hittar nya stelheter och ömheter varje dag. Dekonstruera, rekonstruera.
Unnade mig en Asana bok med kurslitteraturen, mycket bra innehåller poser och variationer som jag gör ett gäng varje kväll utöver några huvudnummer som stagar upp och mjukar sådant som är värst. Det är befriande lågprylkrävande och kan göras medan vi tar det kvällslugnt.

Colle älskar att engagera sig i yogandet. Han sitter gärna och blir kliad eller springer under eller äter bredvid, eller passar på att tvätta mina fötter eller bara är väldigt nära. Hemskt gosigt.