Hemma!
Technically hemma igår, men då orkade jag inte skriva något. En yttepytte blödning har tydligen retat bukhinnan och detta gör denna hemska ondska i buken på mig. Den här veckan, i påskas, i september.
En ny undersökande läkarlady konkluderade att då kan man lika gärna åka hem och eftersom det är helg vila ut i sin egen säng. Smärtlevels status quo, värktablettlevels nivå inga alls.
Men tre vänner är allt jag behöver, sängen, Kolle och Julle. Tre vänner är mos def allt jag får.
Hon var villig att sträcka sig till att ge mig p-piller så fler sådana här blödningar inte uppstod igen, men främst för att jag har sådana kraftiga äggSTOCKAR som gör massor av bra saker och att man är av en mer maskulin typ i sig själv, hårigare, bastantare. Främst för behåringen och det var det ju bra att äta p-piller med östrogen i så man blev lite femininare tyckte hon, och så fick man svullna bröst fick ju inte heller var en nackdel.
Jag blev väldigt paff. Vad fan säger hon? På kvinnokliniken? Är det så systerskapet ser ut? Så jag sa att jag trivs med mitt hår (och jag ju för fan använder binder!!! Långkorv ftw!) och inte vill ha östrogentabletter.
Östrogentabletter ger ju även humörspåverkan, och min brainchemistry sköter den delen utmärkt själv tack så mycket. Inte heller brydde hon sig om att kolla om de piller hon skrev ut var kompatibla med mina nuvarande meds så om jag nu tar det jag fått är resultatet oförutsägbara blödningar = zero resultat. Kan inte ta dem förrän om ca 1.5 -2 v heller, och fick ingen liten värktablett alls så länge. Så summa summarum noll. Måste alltså gå tillbaka eller dryfta med någon annan eller vad fan som helst.
Medan hon petade runt hittade hon nämligen en ond fläck, men inte 12/10 fläcken utan snarare än 8-9/10 och drog slutsats att den var problemet fastän jag sa att så ej var fallet. Medan hon höll på så sa hon upprepade gånger att jag inte grimaserade nog mycket. What? Jag förklarade att hon inte var på rätt ställe även om där gjorde ont men hon pratade över mig.
Sedan när hon var klar, i sedvanlig ordning stack det in en jävel i dörrn där man står med bar underkropp och upplyste om att det var fika och då blev det bråttom.
När undersökning så var klar skulle jag tillbaka till rummet och samla ihop mina kläder, bli av med nålen och få något starkare så jag orkade gå till bussen. Jag blev kallsvettig och fick stanna helt yr mot väggen och kika om jag skrivit upp rumsnumret på mobilen, inte en chans att jag hittade tillbaka. Från ena sidan till den andra, tvärsöver, inte längsmed. Här någonstans började jag ifrågasätta hur jag ens skulle ta mig till bussen, men tänkte att det skulle ordna sig med the power of determination och ett fast beat.
Nålar ryckt, oxynorm in, kläder på - ut. Tårar tårar tårar sprutar, jag har så ont, jag är så kränkt, jag har inte sovit mer än någon timme, ätit sedan dagen innan och droppet ryckte de mitt i natten. Allt är för mycket. Ringer till Julle som får kolla bussen och coacha, är krossad, har ont. Julle är klippa. Oklart om någon kollat hur min medicin interagerar med någon jävla oxynormare - rädd att dorma av på bussen. Hugger i buken av broms/gas, ingen risk.
Man orkade inte hämta min medicin från lämplig avdelning utan bad Ju ta med den - har alltså kollat var den ska finnas - den vetskapen kör stopp hos sköterskorna att få annan smärtlindring än alvedon/ipren, trots upprepade upplysningar om det inte hjälper. Att jag inte haft annat än alve/ipren används av läkaren som att jag inte har nog ont, och så grimaserar jag ju inte nog.
Jag är inte feminin nog, för platt och för hårig - jag har ändå behov av p-piller för att fixa det.
=>Är det inte lika bra att jag går hem med min psykosomatiska smärta och käkar p-piller och quit my bitching istället?
Kommer hem, sover länge - vilket är bra, får behålla lunchen men inte kvällsmaten igen.
Technically hemma igår, men då orkade jag inte skriva något. En yttepytte blödning har tydligen retat bukhinnan och detta gör denna hemska ondska i buken på mig. Den här veckan, i påskas, i september.
En ny undersökande läkarlady konkluderade att då kan man lika gärna åka hem och eftersom det är helg vila ut i sin egen säng. Smärtlevels status quo, värktablettlevels nivå inga alls.
Men tre vänner är allt jag behöver, sängen, Kolle och Julle. Tre vänner är mos def allt jag får.
Hon var villig att sträcka sig till att ge mig p-piller så fler sådana här blödningar inte uppstod igen, men främst för att jag har sådana kraftiga äggSTOCKAR som gör massor av bra saker och att man är av en mer maskulin typ i sig själv, hårigare, bastantare. Främst för behåringen och det var det ju bra att äta p-piller med östrogen i så man blev lite femininare tyckte hon, och så fick man svullna bröst fick ju inte heller var en nackdel.
Jag blev väldigt paff. Vad fan säger hon? På kvinnokliniken? Är det så systerskapet ser ut? Så jag sa att jag trivs med mitt hår (och jag ju för fan använder binder!!! Långkorv ftw!) och inte vill ha östrogentabletter.
Östrogentabletter ger ju även humörspåverkan, och min brainchemistry sköter den delen utmärkt själv tack så mycket. Inte heller brydde hon sig om att kolla om de piller hon skrev ut var kompatibla med mina nuvarande meds så om jag nu tar det jag fått är resultatet oförutsägbara blödningar = zero resultat. Kan inte ta dem förrän om ca 1.5 -2 v heller, och fick ingen liten värktablett alls så länge. Så summa summarum noll. Måste alltså gå tillbaka eller dryfta med någon annan eller vad fan som helst.
Medan hon petade runt hittade hon nämligen en ond fläck, men inte 12/10 fläcken utan snarare än 8-9/10 och drog slutsats att den var problemet fastän jag sa att så ej var fallet. Medan hon höll på så sa hon upprepade gånger att jag inte grimaserade nog mycket. What? Jag förklarade att hon inte var på rätt ställe även om där gjorde ont men hon pratade över mig.
Sedan när hon var klar, i sedvanlig ordning stack det in en jävel i dörrn där man står med bar underkropp och upplyste om att det var fika och då blev det bråttom.
När undersökning så var klar skulle jag tillbaka till rummet och samla ihop mina kläder, bli av med nålen och få något starkare så jag orkade gå till bussen. Jag blev kallsvettig och fick stanna helt yr mot väggen och kika om jag skrivit upp rumsnumret på mobilen, inte en chans att jag hittade tillbaka. Från ena sidan till den andra, tvärsöver, inte längsmed. Här någonstans började jag ifrågasätta hur jag ens skulle ta mig till bussen, men tänkte att det skulle ordna sig med the power of determination och ett fast beat.
Nålar ryckt, oxynorm in, kläder på - ut. Tårar tårar tårar sprutar, jag har så ont, jag är så kränkt, jag har inte sovit mer än någon timme, ätit sedan dagen innan och droppet ryckte de mitt i natten. Allt är för mycket. Ringer till Julle som får kolla bussen och coacha, är krossad, har ont. Julle är klippa. Oklart om någon kollat hur min medicin interagerar med någon jävla oxynormare - rädd att dorma av på bussen. Hugger i buken av broms/gas, ingen risk.
Man orkade inte hämta min medicin från lämplig avdelning utan bad Ju ta med den - har alltså kollat var den ska finnas - den vetskapen kör stopp hos sköterskorna att få annan smärtlindring än alvedon/ipren, trots upprepade upplysningar om det inte hjälper. Att jag inte haft annat än alve/ipren används av läkaren som att jag inte har nog ont, och så grimaserar jag ju inte nog.
Jag är inte feminin nog, för platt och för hårig - jag har ändå behov av p-piller för att fixa det.
=>Är det inte lika bra att jag går hem med min psykosomatiska smärta och käkar p-piller och quit my bitching istället?
Kommer hem, sover länge - vilket är bra, får behålla lunchen men inte kvällsmaten igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar