Vintern har rasat

Vi flydde lägenheten med hunden till ett område med kolonilotter, bakom Fyrishov. Där eldade man granar och toppar, och sålde korv. Det var rätt gemytligt. Någon ledde en slags allsång, där man hade satt rumsrena texter till ett gäng välbekanta snuskvisor. Vi stod och skrattade o Colle frös, fast mest ville han bli buren. 

Hemma skakade lägenheten av valborgsfirandet under, så det var skönt att slippa dunket en stund.

Hemtentan är gjord, nu ska jag flixa o dvala

Hemtentan sammanföll såklart med installering av fiber i huset. Man borrade i betongen, Chivvisen sjöng och jag är nu väl rustad för att hantera ljudbaserad stress för att knäcka folk.

Nu när deadline är passerad har slagborrsgetingarna dragit vidare. Skönt att få vara ifred nu förstås.

Buken, vad fan som nu hindrar mig från att gå och andas samtidigt (I swear to God den som säger hjärnan...PILLI) är sitt vanliga jävliga själv men whatevs, the bird is the word. 

Så nu dozar jag och el Chivvo framför TVn vilket är höjden av gos och recovery, och lättja. 

JAG BORDE SKRIVA.

Jesus only loves a man who bruises

Jojo, jag är back på snackademiska, och ingen läsning blir gjord. Det fortfarande ont, såklart men så kan det ju såklart gå i världen. 8/10 vid beröring. 

Åkte taxi hit med en man som snackade om taxiförarens vedermödor, de var många och hårda. Tack och lov blev de inte rånade så ofta längre, måste verkligen vara en lättnad, fy fan. Tyvärr uteblev också dricksen. The curse of plastic.

Update update major update, read all about it!

Hemma igen fortf inget fel men ont åh så obt gör det. Jaja, onwards and onwards.

Jag hatar vården del 1 000; I'm the S.E.P

Hemma!
Technically hemma igår, men då orkade jag inte skriva något. En yttepytte blödning har tydligen retat bukhinnan och detta gör denna hemska ondska i buken på mig. Den här veckan, i påskas, i september.
En ny undersökande läkarlady konkluderade att då kan man lika gärna åka hem och eftersom det är helg vila ut i sin egen säng. Smärtlevels status quo, värktablettlevels nivå inga alls.
Men tre vänner är allt jag behöver, sängen, Kolle och Julle. Tre vänner är mos def allt jag får.

Hon var villig att sträcka sig till att ge mig p-piller så fler sådana här blödningar inte uppstod igen, men främst för att jag har sådana kraftiga äggSTOCKAR som gör massor av bra saker och att man är av en mer maskulin typ i sig själv, hårigare, bastantare. Främst för behåringen och det var det ju bra att äta p-piller med östrogen i så man blev lite femininare tyckte hon, och så fick man svullna bröst fick ju inte heller var en nackdel.

Jag blev väldigt paff. Vad fan säger hon? På kvinnokliniken? Är det så systerskapet ser ut? Så jag sa att jag trivs med mitt hår (och jag ju för fan använder binder!!! Långkorv ftw!) och inte vill ha östrogentabletter.

Östrogentabletter ger ju även humörspåverkan, och min brainchemistry sköter den delen utmärkt själv tack så mycket. Inte heller brydde hon sig om att kolla om de piller hon skrev ut var kompatibla med mina nuvarande meds så om jag nu tar det jag fått är resultatet oförutsägbara blödningar = zero resultat. Kan inte ta dem förrän om ca 1.5 -2 v heller, och fick ingen liten värktablett alls så länge. Så summa summarum noll. Måste alltså gå tillbaka eller dryfta med någon annan eller vad fan som helst.

Medan hon petade runt hittade hon nämligen en ond fläck, men inte 12/10 fläcken utan snarare än 8-9/10 och drog slutsats att den var problemet fastän jag sa att så ej var fallet. Medan hon höll på så sa hon upprepade gånger att jag inte grimaserade nog mycket. What? Jag förklarade att hon inte var på rätt ställe även om där gjorde ont men hon pratade över mig.

Sedan när hon var klar, i sedvanlig ordning stack det in en jävel i dörrn där man står med bar underkropp och upplyste om att det var fika och då blev det bråttom.

När undersökning så var klar skulle jag tillbaka till rummet och samla ihop mina kläder, bli av med nålen och få något starkare så jag orkade gå till bussen. Jag blev kallsvettig och fick stanna helt yr mot väggen och kika om jag skrivit upp rumsnumret på mobilen, inte en chans att jag hittade tillbaka. Från ena sidan till den andra, tvärsöver, inte längsmed. Här någonstans började jag ifrågasätta hur jag ens skulle ta mig till bussen, men tänkte att det skulle ordna sig med the power of determination och ett fast beat.
Nålar ryckt, oxynorm in, kläder på - ut. Tårar tårar tårar sprutar, jag har så ont, jag är så kränkt, jag har inte sovit mer än någon timme, ätit sedan dagen innan och droppet ryckte de mitt i natten. Allt är för mycket. Ringer till Julle som får kolla bussen och coacha, är krossad, har ont. Julle är klippa. Oklart om någon kollat hur min medicin interagerar med någon jävla oxynormare - rädd att dorma av på bussen. Hugger i buken av broms/gas, ingen risk.

Man orkade inte hämta min medicin från lämplig avdelning utan bad Ju ta med den - har alltså kollat var den ska finnas - den vetskapen kör stopp hos sköterskorna att få annan smärtlindring än alvedon/ipren, trots upprepade upplysningar om det inte hjälper. Att jag inte haft annat än alve/ipren används av läkaren som att jag inte har nog ont, och så grimaserar jag ju inte nog.
Jag är inte feminin nog, för platt och för hårig - jag har ändå behov av p-piller för att fixa det.
=>Är det inte lika bra att jag går hem med min psykosomatiska smärta och käkar p-piller och quit my bitching istället?

Kommer hem, sover länge - vilket är bra, får behålla lunchen men inte kvällsmaten igen.

The other hotellet

Ligger på sängen och lyssnar på metal när morgonen gryr. Har förmånen att se ut över hela stan, från strax bredvid slottet. Har haft en ynka wire att skryta med själv sedan igår då kroppjäveln inte ville ha kvar mat som svar på smärtan längre. Sovit fläckvis, på hotell ackis efter att ha blivit pokad och proddad av en läkare. De vet inte riktigt vad som är mitt fel, bara att jag har rrreeeaaalllyyy ont. Läkarladyn hittade på något som fick past 10 på smärtskalan att framstå som en 8, som allra mest. Ont som fan gjorde det. Nu ligger jag mest på förvar och väntar... Utan Kolle.

Jag pissar i koppar. Får mat i droppar, skällde på Julle när hon skakade om för/huvud/efterrätt igår, pushar sympati poängen hårt.

A mind full of tyranny and terror

Om en vecka stänger antagningen. Då måste jag ha knåpat ihop min höst, det är lite läskigt.
Om 4-6 månader börjar antagningen, antagligen. Kryptiskt, creepy kyphålskonstruktion - berättar inte vad det gäller. Är en fegis! Låt bara säga att det länkar till det mycket dystra tankelandskapet som tecknades i inlägget innan.
Snart börjar sommaren.
Snart slutar terminen.
Snarare än så har jag hemtenta.
Snarare ändå är det helg.
Dowap dowap.


Imorse markade jag 50kg. Fuck yeah! Pallade viktskivor under för att göra rörelsen kortare, men den kändes underbar. Jag saknar stången. Alltid.  Jag kunde nästan gå som folk därifrån, och jag tror mer på mark som the cure, än vad jag gör på roddmaskinen. Den är oberäknelig och ger mig snärtar i nacken.
Beep Beep. Paus slut. Åter till boken!