Det här är livet

Vi köade igår, min lille Puttrik och jag, för att gå på tivoli. Kön ringlade sig i Stalinistiska proportioner över en bro. I övrigt var dagen underbar, solen sken , varma vindar smekte våra ryggar och trancedunket från båtarna som trodde de var i Båstad var på det allra bästa humöret. Putte körde glad i hågen ut sitt huvud genom gallret i broräcket för att sedan dra in det igen och kasta grus i vattnet. Han höll koll på var i kön jag var och kastade sedan lite till.
Efter en stunds fundering och betraktning samt några nävar grus till kom han bort till mig som nu stod på brofästet.
- Allilujeva.
- Ja?
- Det här är livet. Stum inför denna halva tvärhands insikt och förmåga att helt uttrycka något man kanske borde tänka på oftigare nickade jag bara. Han hade helt rätt.
- Ja det har du rätt i, svarade jag till slut.
- Ja, det här är livet sa han åter och jag grunnade över detta en stund till. Så liten men ändå så vis, lite som Yoda.

Sedan gick vi på tivoli och åkte larven, den var så läskig att Putte höll min hand för att jag inte skulle gråta. Det var mycket snällt tycker jag. Sedan tittade vi på trampbåtar, gick genom gångar 3 våningar över marken och köpte regnbågsfärgade remmar. Vi hann även spela på chokladhjul och shaka loss till en dragspelande gatumusikant och klättra på en och annan drake.
Då vår utflykt kommit till sitt slut frågade den givmilda farmodern som sett till att denna blivit möjlig om den lille haft roligt alls varpå han såg henne i ögonen och svarade med kall stämma: Nej. Det  körde tig i farmodern som köpt honom ett snurrat sugrör med en elefant på. Kommentaren till detta var: Den är av plast va? Jag förstod att den var av plast.
Om detta var en komplimang eller det mest nedlåtande den lille kunde uppbåda får vi bara spekulera om.