Yes, there we went and that we did. Sturmis och jag har nu besegrat hinderbanan. Det är något underligt befriande med att få gegga runt i leran helt ohämmat.
Det visade sig att Sturmis hade en djävulsk björnkondis och jag hamnade på efterkälken hela tiden. Vi kunde inte gå armgång så vi bar varandra som sårade soldater istället. Det var skitkul, men gick i långsam takt. Det var lerigt värre. Jag gick omkull i värsta leran på en lägligt placerad kvist och fick ett sår i handen. Repklättringen blev lite knölig efter det. Vi hade ruskigt roligt och tjöt på både tyska och ryska för motivation och kraft.
De omkringjoggande tittade men ingen kommenterade.
Efter vi lerat klart skulle vi åka hem och då körde två tonårspojkar som idioter framför oss. De körde ut mitt framför oss där jag hade rätt att köra först. Oförlåtligt. Jag manade fram en inre Hauptmann och förföljde dem med ena handen fast placerad på tutan. De föröskte kollra bort mig i en rondell och en korsning men de lyckades inte. Jag följde efter och de tittade iderligen i backspeglarna. Nervous prey. Efter ett tag gav jag likt katten upp, det blev tråkigt men Sturmis levde upp som bara den. Det var det roligaste hon varit med om på länge.
Dunkandes Rammstein åkte vi sedan hemåt. De skulle bara veta hur nära the allosaurus de var. Nut tittar jag på animalen med pappis. Han snarkar med en Expressen som täcke.
Peace out.
