Igår sprang jag och Elsa hundringar, eller ja iallafall improviserade hundringar. Gatstolpslängder, känns bra att kalla det hundringar. Körde i fivefingersen, var halt som bara den.
Min vana trogen sitter jag nu här och planerar, med utgångspunkt i gårdagen. Vad skulle man kunna åstadkomma på milen med ett snorjobbigt intervallpass varje vecka, som tillägg till transportcykling t/f jobbet á 3 mil per dag och något kettlebellpass. Tanken svindlar och svajar, skulle jag - i min tyngsta form ever- kunna med denna målmedvetna träning åstadkomma 50 min på milen? Det vore ju en riktig dröm.
Intervaller i alla former kommer krävas då platsen för detta skulle vara HK mara-banan som inte bara kräver snabbhet utan en makalös benstyrka, något som jag helt tappat på plattlandet.
Åh jag ryser vid tanken och fnissar. Tanken på träningen, tanken på känslan i loppet. Tanken på att pressa sig själv till batterisyra åker till och från hjärtat, det får mig att fnissa än mer. Visualisering är nyckeln till framgång. Oh yes!
Åh Elsa, på tisdag är det tusingar i 5:00 min/km som gäller sedan 500:ingar i 4:30 fart, intervallstegar och backintervaller i Magdalena Forsbergs gamla eljusspår - åh tungotalande bliss!
Oförfalskade glädje och stora eufori! Något att bita i, en utmaning, något som riktigt får det att brusa bakom näsan på en och ända ned i handflatorna. Woho!
Men nej, jag har inte glömt bort cykeln, icke sa nicke, den skall dras ut på milalånga upptäcktsfärder i spenaten. Det kommer att bli underbart, harmoniskt trampande ut i omgivningen, den kommer att stå för merparten av det långtränande partierna, även om man kan intervalla på cykel också. Ah, awesome. awesome awesome awesome!
