Strålskadade atoller

Litegrand som Briksen, fast de var fler ändå. Vuxna människor som bor tillsammans i mutual agreement. Likt liknelsen finns en lägenhet i stad för att få arbete gjort. Må vara att liknelsen inte alls håller längre än så. Men det behöver den inte göra heller, för de är vi ju. Fyra vuxna människor bor tillsammans inom ramarna för familj.
Helgen har inneburit god mat, många skratt som alltid och en mun som bara aldrig vill bara tyst. Många skämt, lite kamp då motparten upplevde att det var för eldfängt. True that, true that.
Ämnar imorgon förklara PMet klart och fortsätta på inslagen väg mot tentamen. Framåt, no stopping.
Fan vad bra det här ska bli, det är järnet som gäller fram tills elddopet. Blott en månad kvar sedan är det dags att för sommaren flytta hem. Så konstigt och underligt långt borta det känns.
Då återupptas livet som proletär, personnummer tack? Då skall cyklas runt hela socknen minsann. Avundades tiden jag sprang 4 mil på en lördagsmorgon idag när jag körde på den vägen. Vill gärna göra det igen. Förhoppningsvis när finanserna gett någon eller annan sjukgymnast tillfälle att kika på mitt Satansben. Då kanske...ett fjällmarathon sommaren efter? Eller ett redigt lapplandsmarathon på vårkanten, man vet aldrig.
Blott en månad av detta kvar tills dess, men en avgörande månad likväl!
Helvete, vad jag ska ha bra resultat att presentera då! Motorväg framåt! Det känns så bra med en plan, det känns utstakat med ljusstavar och smällande raketer. God damn! Rusar framåt!

I'm in Miami bitch!

Njae, Mjölby iallafall. Kom på igår natt hur lysande idé det var att sprida Ljuset söder om Iggesund och konsekvensen blev att en resa på 12 h buss inställdes och nu snusar Brez i soffan medan jag utan någon sömn i sikte än på ett par timmar sitter i köket och filurerar med den svala MBP, det är jävulskt varmt här kamrater. Man förstår inte hur residenta här står ut! Brum Brum Tut Tut!

POWAR!

Skämmer bort the blog med ett helt seriöst inlägg

Funderar på om det inte är dags att sluta lura sig själv. Jag kommer inte kunna springa något jävla marathon oavsett hela fötter eller inte.  Jag för krupp av 1.5 km i elljusspåret, inte av utmattning i ben eller andningsapparat utan för att jag får någon slags mental blockering; jag är övertygad om att jag inte kan. Att det inte går och att det bara är att sluta på en gång. Huvudet kräver en km tid jag inte kan prestera- en km tid jag vet att jag presterade som kattskit innan senaste avbrottet men nu vill det sig inte längre.Jag älskar det men, kanske dags att göra slut med löpningen på ett tag iaf.
 Jag kan inte andas när jag är i elljusspåret för att jag måste springa på den där kilometertiden jag bestämt. MÅSTE MÅSTE MÅSTE, annars är det inte värt något alls. Tills det tar stopp i huvudet är löpning det bästa som finns- trivs grymt bra när jag får vara ute i timmar och löpa men inte som det är nu. Har inte känt sådan fixering vid km tider förut men nu så finns den där och jag tänker inte nära den. Jag tar ett steg bakåt.

Jag gillar att vara bra på det jag gör- precis som alla andra- och därför satsar jag så mycket jag kan, tyvärr innebär detta att kroppen rätt fort säger STOPP också. 
Jag ska fotrehabba i en månad nu pga okänt fel i nämnda fot. Eftersom det finns "smärtproblematik" från quadriceps femoris och nedåt till tåspetsarna som fortfarande saknar naglar så är det väl bara att acceptera. Det är kanske fjärde gången (minst) nu som jag rehabbar fötter/hälsenor/knän på 2 år så det känns inte riktigt värt det längre.  

Löpningen är inte en safe zone längre, det gör mig väldigt ledsen men det får man väl acceptera antar jag och finna en annan utväg.

Jag tänker tillbaka till den näst sista rehabperioden när jag tränade rätt mycket styrka också. Jag tror på att börja med det igen.  
BB/BF när ett helt annat kroppsideal, jag tror att det kan vara bättre att satsa på just nu. Ett ideal som jag iaf har en chans att kunna uppnå med mina stubbgener och kärlek till tunga vikter även om jag är medveten om den disciplin som krävs där med.
Jag börjar om, jag vill bli vän med maskinen inte spendera onödigt mycket tid till att förakta den för den disciplin som anden saknar och som den får bära vittne om. Varenda led protesterar mot styrketräning just nu och det betyder ju att den har förfallit. Så kan vi inte ha det.
Jag vill föreslå ett samarbete istället för ett krig. Maskinen ska fungera länge till, och mjukvaran kommer ta slut innan hårdvaran gör det om inte något görs åt läget snart.

So bear with me, men bloggen kommer nog att få uttrycka annat än bara försök till humoristiska anekdoter från och med nu.
Jag tänker redovisa min träning lite för att ha koll själv.
Går det över styr så vikter blir press istället för km tider så backar jag direkt. Då blir den som vanligt igen, men for now gör jag ett försök. Ett ärligt försök. Jag startar ingen ny blogg- jag vill ha kvar den här men innehållet kommer skifta lite mer.
Och ja, jag kommer tillbaka till kolo också.
Reflektioner och åsikter?