Time to pray, Captain. Pray to me!

Nu har Sturms åkt hem och här sitter jag åter helt ensam. Min dator pratar inte ens med mig, men jag fortsätter att försöka få den att göra det. Skam den som ger sig.

Ja, visst saknar jag redan Sturms, det kan inte hjälpas.
 Jag dövar med PM författning, något som legat och gnagt hela helgen, och veckan före det, och helgen före det och veckan före det. Panik panik hela tiden. Har åstadkommit två kvalitativa stycken nu, något jag skulle gjort för massor av veckor sedan...

Måste skicka in en story till skrivkursen idag också, 5 personer i kö - från trivial händelse till dramatiskt slut. Funderar på att förlägga handlingen till Stalingrad och låta allt sluta med bomber och kannibalism, mitt signum nu för tiden? Har avverkat
1. Kannibaldating
2. Hjärntvätt av kannibal
3. Rymdforskning (med kannibal,hör samman med punkten ovan)
i någon slags Kubricksk anda, eller något slags Kretschmannskt tema; kannibaler kärlek och ja han var faktiskt med i en halvanimerad film också - nästan rymden...

Så vad ska man hitta på nu då? Eftersom det är näst sista gången anar jag att man ska skriva ett slut på det tills nästa gång, vill man skriva slut på bomber och kannibaler? Iofs, kriget slutade ju och då upphörde ju allt det där och livet och konsten och etc etc...


I'll think of something...

Baddie i ST:Into darkness?

Rymden var inget bra ställe för honom,

först slagen av Kirk sedan HAL...

Kanske får Gary Mitchell hämnd på Spock, vem vet?

På Alnön

Jo, så här var det att jag var ute och red på Ön i tisdags. På EN timme klämdes hoppning, islandshäst åkande och uteritt in. Det är min själ icke illa urinerat! Jag fick låna en arbetskamrats häst och så lånade hon grannens islänning; sedan bar det av!

Jag fick se arbetskamratens häst live och rida den lite. Han var snäll och ärlig och inte alls som mitt gamla psykfall. Man blev rent av sugen att rida mer.

Jag fick ju även prova att hoppa lite studs på denna fina fux valack och det funkade inte riktigt så bra, det blev lite för korta språng eller lite för långa, kort sagt det kändes som i gamla dar. Sedan hoppade arbetskamraten upp och susade vigt över samma små fjuttiga studshinder som om det vore gjorda av luft, det var roligt att se.

Alla gamla termer susade runt i skallen på mig, men som sagt vi var ju ute och red i skog och mark en stund också. Vid ett tillfälle fanns där hihgland cattle på ena sidan vägen och rådjur på den andra, vad jag raskt fick veta var att den lille pållen jag fått till låns var rädd för the highlanders och så hamnade vi ute på åkern. Dock som sagt var hans små spratt ingen match mot fornstora dagar och allt som allt var det en väldans trevlig tur (när vi kom tillbaka till stallet fick vi dock veta att någon hade sett en björn nästgårds...inte fullt så roligt).

Känner dock idag att ljumskar och sådant är lite lätt ömma så att säga.