2. Love

 ETT MOLN I BYXOR 



 Prolog 




 De sköna idealen, 
 de mjuka hjärnornas idéer: 
 dessa feta lakejer på flottiga kanapéer 
 - jag hånar dem öppet och fräckt 
 klädd i det sönderslitna hjärtats dräkt! 

 Vänta er inte något farfarsaktigt! 
 Min själ har inga gråa hår. 
 Som en mullrande åska vandrar jag 
 genom världen - en vacker yngling 
 på tjugotvå år. 

 Kärlek kan snyftas fram på fiol 
 och förkunnas med trumslag, 
 men vem kan vända sig ut och in 
 och bli enbart läppar 
 som jag? 

 Träd ut ur era kattunsklädda gemak 
 och se efter vad det är som händer, 
 ni änglaligor och moralbyråkrater 
 med läppar lika tummade 
 som de kokboksblad som köksan vänder! 


 Säg bara till - jag kan 
 vråla som en tjur 
 eller skimra som en solnedgång! 
 Säg bara till - jag kan 
 uppträda ytterst taktfullt, 
 ett moln i byxor snarare än en man! 
 Jag tror inte alls på Nizzas blomstervårar. 
 Jag sjunger på nytt om kvinnor, 
 utslitna som gamla ordstäv, och män 
 nedtyngda som sjukbårar. 

         

 I


 Feberfantasier, tänker ni? 
 Det har hänt. 
 Det hände i Odessa. 

 "Jag kommer vid fyratiden", lovade Maria. 
 Åtta. 
 Nio. 
 Tio. 
 Att hon inte kommer! 

 Kväll. 
 Decembernattens 
 lömska snegling 
 genom rutan. 

 Och bakom kvällens brutna rygg 
 de flinande ljuskronorna! 

 Ingen skulle känna igen mig: 
 en muskulös jätte 
 som piper som en råtta 
 när man petar på honom. 
 Vad är det vidundret 
 så lystet åtrår? 
 Ah mycket! Och utan måtta! 



 Det viktiga är inte 
 att vara utav brons 
 eller ha ett pansarbröst. 
 Mannen uppsöker kvinnan 
 natt efter natt 
 för att glömma 
 sin tordönsröst. 

 Jag kryper ihop som ett frågetecken 
 vid fönstret. 
 Pannan pressar sig feberhet 
 mot rutan. 
 Skall det bli någon kärlek eller inte? 
 Hurdan - en kolossal 
 eller en liten ynklig en? 
 Hur skulle en stor kärlek kunna växa här? 
 Det blir säkert en liten och tafatt 
 som inte vågar sig ut bland bilarna på gatan 
 utan föredrar bjällrornas glada skratt. 

 Orörligt stirrar jag in i 
 regnets blemmiga ansikte 
 och väntar och väntar, 
 medan larmet omkring mig 
 oupphörligt stiger och sjunker. 

 Midnatten rusar fram med dragen kniv, 
 stöter till och är borta. 
 Tungt 
 som huvudet från en giljotin 
 faller de tolv klockslagen. 




 Regndroppsfigurerna på fönstret 
 tjuter och grimaserar 
 och liknar precis 
 de ylande chimärerna 
 på Notre Dame i Paris. 
 Åt helvete med henne! 
 Jag har fått nog. 
 Munnen förvrids till ett skrik. 
 En nerv 
 hoppar upp 
 som en orolig patient 
 från en sjukbädd 
 och tar ett par steg 
 - till en början 
 ganska trevande och rädd - 
 men takten ökar, 
 den hetsar upp sig mer och mer 
 och förenar sig med två andra 
 i en hysterisk jordbävningsdans. 
 I våningen under rasar taket ner. 

 Hundratals små 
 och stora nerver 
 skriker som galningar 
 och dansar runt, runt 
 tills benen viker sig 
 under dem. 

 Ögonen vaggar fram och tillbaka 
 som sömniga maneter 
 i nattens gyttjehav. 


 En dörr vräks upp. 
 Hotellet börjar skaka 
 som av en häftig frossa. 

 Bryskt som ett "nu eller aldrig" 
 steg du in och yttrade 
 medan du tvinnade handskarna: 
 "Du måste få veta det. 
 Jag skall gifta mig snart!" 
 Varsågod! 
 Gärna för mig! 
 Det är klart 
 att du skall gifta dig! 
 Jag är fullkomligt oberörd 
 som du ser. 
 Pulsen slår lugnare 
 än på ett lik. 
 Kommer du ihåg? 
 Du sa: 
 "Jack London, 
 kärlek och passion, 
 pengar och njutningar..." 
 Jag såg bara 
 att du var en Mona Lisa 
 som man måste stjäla! 
 Och de stal dig 
 och lämnade mig ensam kvar 
 med kärlekens eldskrift på pannan. 
 Poetens vanliga lott? 
 Än sen! I en sotig ruin 
 sover den hemlöse gott. 



 Du säger hånfullt 
 att du föredrar en tiggares skärv 
 framför mina uppdiktade smaragder. 
 Glöm inte att hånet mot Vesuvius 
 en natt blev Pompejis fördärv! 

 Titta hitåt ett slag, 
 alla småfuskare 
 i brott, blodbad 
 och gudlöshet 
 - ni skall få se 
 det fruktansvärdaste av allt: 
 mitt ansikte 
 när det är 
 alldeles oberört 
 och kallt! 

 Det känns 
 som om mitt "jag" 
 hade blivit för trångt. 
 Någon vill kvävas 
 och bryter sig ut. 

 Hallå! 
 Vem är det jag talar med? 
 Är det du, mor? 
 O mor, 
 din son är underbart sjuk! 
 Hans hjärta står i lågor! 
 Tala om för Lyuda och Olya 
 att deras bror är djupt bedrövad 
 och att ingen bot finns mot hans plågor. 




 Orden, även de mest banala, 
 låter som hundskall. 
 De väller 
 fram ur hans ginungagap 
 som nakna skökor 
 ur brinnande bordeller. 

 Folk stannar och tänker: 
 det luktar rök! 
 Ring brandkåren! 
 Den kommer! 
 Titta så festligt 
 kaskarna blänker! 
 Av med stövlarna! 
 Säg till brandmännen 
 att på ett hjärta som brinner 
 skall man klättra med kärlek! 
 Ingenting hjälper. Det rinner 
 ur ögonen som ur stora cisterner. 
 Utan att komma loss kastar jag mig 
 i språng på språng mot revbensgallret 
 Ve oss, vi hjärtats 
 livstidsinterner! 
 Flammorna slickar ansiktet. 
 Från munnen faller 
 en förkolnad kyss. 
 Mor! 
 Jag kan inte sjunga! 
 Kören därinne 




 Ord och siffror 
 rusar ut ur huvudskålen 
 som barn ur brinnande gränder. 
 Så lyftes 
 Lusitanias händer 
 i fasa mot skyn. 
 Elden smyger som en drake 
 in i staden och de tysta rum 
 där vi darrande krupit ihop. 
 Spräng denna stillhet 
 du mitt sista rop 
 och förkunna för evigheten 
 att jag brinner! 



  II  


 Lovord! 
 Inte jämförelser! 
 Jag säger "nej" 
 till alla föregångare. 
 Jag vill 
 överhuvud inte läsa en enda rad. 
 Böcker? 
 Vad skall man med böcker till? 

 Förr trodde jag att en bok 
 kom till ungefär så här: 
 diktaren öppnar munnen 
 och står där med ens 
 som en tungomålstalande tok. 
 Nu vet jag bättre. 
 Först irrar han omkring 
 i en skavande väntan. 
 Fantasins flundra 
 vältrar sig trög och dum 
 i själens lergrop. 
 Medan poeten vispar ihop 
 sin rimputtrande soppa 
 av kärlek och näktergalar 
 ligger gatan krampaktigt stum 
 med avskuren tunga. 




 I ett övermod som Gud inte tål 
 reser vi återigen babelstorn. 
 Han skall skingra våra städer 
 och förbistra vårt tungomål. 
 Gatan är själv en plågad kropp. 
 Varje port är en mun som ropar. 
 En svullen taxi möter en skinntorr droska 
 och fastnar i gatusvalget som en propp. 
 Och bröstet, nertrampat 
 och plattare än lungsot. 
 När sedan gatan bryter igenom 
 mörkrets spärrar och befriar 
 massorna från kyrkans struptag 
 och spyr ut dem på torget 
 - då är det som om Gud, 
 bestulen och förtörnad 
 och omgiven av sina ärkeänglar, 
 gjorde sig redo för domens dag. 
 Men gatan sätter sig ner och skriar: 
 "Hit med käket!" 

 Krupp & Söner målar en hotfull skugga 
 på stadens panna, 
 munnen stinker av döda ord. 
 Det är bara två som stannat kvar 
 och vuxit sig feta: 
 det ena är "As", 
 "borshch" ett annat. 
 Poeterna snyftar förtvivlat 
 och rusar bort från gatan 



 med fladdrande manar: 
 hur sammanfogar man de två orden 
 med uttryck som "oskuld" 
 och "kärlek" 
 och "härlig är jorden"? 
 Efter poeterna 
 följer ett väldigt tåg av 
 studenter, 
 skökor, 
 krämare. 
 Tack, nu räcker det, 
 mina damer och herrar! 
 Ni borde skämmas! 
 Ni är väl inget tiggarpack! 
 De har inget att lära oss 
 som kliver med sjumilastövlar! 
 Låt oss riva sönder 
 dessa dubbelsängarnas 
 litterära gratisbilagor! 
 Skulle vi bönfalla dem 
 om hymner och oratorier 
 - vi hymndiktare 
 i fabriker, masugnar 
 och laboratorier? 

 Raketen Fausts färd till himlen 
 i sällskap med Mefistofeles 
 - vilket barnsligt fyrverkeri! 
 En spik i skosulan 
 är en mardröm som överträffar 
 Goethes fantasi. 




 Mina ord är av högsta guldhalt. 
 Jag har makt att fördöma själar 
 och att uppväcka kroppar. 
 Likväl säger jag 
 att ett levande stoftkorn, 
 hur obetydligt som helst, 
 är mera dyrbart än allt 
 jag skapat och skapar. 
 Lyssna! 
 Här predikar 
 för full hals 
 vår tids skränande Zarathustra! 
 Vi 
 med ansikten sömnigare än lakan 
 och hängläppar som ljuskronor, 
 vi 

 lyxens och smutsens missfoster 
 inspärrade i spetälskehus 
 - vi är renare än Venedigs blå himmel 
 som tvättas av hav och av solljus! 
 Hos Homeros och Ovidius hittar man, 
 förbanne mig, inga syfilitiska 
 eller skrofulösa hjältar av vår sort! 
 Strålglansen från våra själar 
 kommer till och med solen att blekna 
 och vända sig bort. 
 Senor och muskler är sannare än böner. 
 Vi bönfaller inte tiden. 
 Vi anfaller! 
 Med den knutna nävens griptång 



 hejdar vi världens drivremmar 
 och sätter dem åter i gång! 
 Så började vår Golgatavandring. 
 Huvudskalleplatser fanns i varje stad, 
 från Odessa till Petrograd. 
 Överallt hördes samma skrik: 
 "Korsfäst, 
 korsfäst honom!" 
 Likväl älskar jag er, 
 människobarn 
 och plågoandar, 
 med en kärlek som överskuggar allt. 
 Ibland slickar hunden 
 den hand som slår. 

 Mina samtida skrattar åt mig 
 som åt en lyktstolpe 
 med oanständigt klotter. 
 Men någon skrider 
 över tidens berg 
 som blott jag ser. 
 Ohörbar för dem börjar en ny sång tona: 
 i spetsen för de böljande hungertågen 
 närmar sig år nittonhundrasexton 
 smyckat i revolutionens törnekrona. 
 Lyssna till mig, hans profet! 
 Där smärtan är, är jag. 
 På varje utgjuten tår har jag 
 korsfäst mig själv. 



 Bönernas tid är förbi. 
 Jag har härdat dessa svaga själar 
 - en uppgift svårare 
 än att storma tusen Bastiljer. 
 Och när er förlossare kommer 
 omgiven av upprorsmän 
 och Hosiannaropen stiger, 
 skall jag riva ut min själ 
 och stampa på den 
 och kavla ut den 
 och överräcka den åt er 
 som en blodig fana. 



 III 


 Ingen vet varför 
 eller varifrån, 
 men skuggan av en jättelik 
 smutsig knytnäve 
 kommer sorlet att tystna 
 i varje festsal. 
 Ångesten växer. 
 Tankarna jagar runt 
 i huvudet på mig 
 som dårar i ett hospital. 
 Liksom matroserna 
 i full panik 
 störtar ut genom luckorna 
 på det torpederade slagskeppet 
 - så klättrar BurIyuk 
 alldeles förryckt 
 ut genom det uppspärrade ögats 
 skrikande klyfta. 
 Ögonlocken är söndergråtna 
 och blöder nästan. 
 Han reser sig, 
 läser igenom det 
 och säger i en öm ton 
 som man inte väntar 
 av en tjockis: "Mycket bra!" 


 Mycket bra 
 - när själen måste gå klädd 
 i en gul blus 
 för att skydda sig 
 mot nyfikna hopar! 
 Mycket bra 
 - när liggande på schavotten 
 någon ropar: 
 "Drick van Houtens kakao!" 

 Aldrig glömmer jag 
 denna bengaliskt lysande sekund, 
 jag skulle inte vilja byta den 
 mot något annat. 
 Då upptäcker jag 
 i cigarröksdiset 
 fylltratten Severyanin 
 svävande över ett glas likör. 
 Hur vågar du, 
 en grå vaktel 
 med två toner på skalan, 
 föra poesins talan 
 och kalla dig modern? 
 I dag 
 måste vi röra om 
 i världens grötiga skalle 
 med ett knogjärn! 
 En enda sak 
 bekymrar er: "tycker ni 
 att jag dansar bra?" 
 Titta på mig: 




 som hallick och falskspelare 
 tar jag genast vad jag vill ha! 
 I sekler har ni hållit på att dö 
 av kärlekssuckar och kärlekskval. 
 Det är tid att sätta solens 
 röda monokel i ögat 
 och vinka adjö. 
 Utstyrd som den värsta sprätt, 
 beundrad och omstrålad 
 vandrar jag genom landet 
 med Napoleon trippande 
 framför mig 
 som en mops i ledbandet. 

 Skälvande som en lysten kvinna 
 bjuder jorden ut sin kropp. 
 Tingen får liv och jollrar "sssälek", "sssälek" 
 med läppar som ännu står i knopp. 

 Molnen och skyarna... 
 hela sällskapet däruppe 
 börjar hotfullt mumla. 
 Plötsligt är ett himmelsbråk, värre 
 än någonsin förr, i full gång. 
 Det är som om de vita slavarna 
 hade gått i strejk mot sin Herre. 
 Askan laddar upp 
 och snyter sig i jättenäsan 
 med ett brak. 
 Himlen rynkar sig 
 i en bister järnkanslergrimas. 
 Någon fastnar 


 bland molnrevorna 
 men upphör aldrig att drömma 
 om kaféet därnere - som var 
 dels en lavett, dels en kärleksgömma. 

 Fönsterrutorna skräller. 
 Ni tror väl inte att det är solen 
 som klappar kaféet på kinden? 
 Det är general Gallifet 
 som arkebuserar rebeller! 

 Händerna kvickt ur byxfickorna, 
 dagdrivare och slöfockar! 
 Upp med en bomb, en kniv eller en sten! 
 De armlösa kan stångas som bockar! 
 Framåt marsch! alla hungriga, 
 svettiga 
 och utan mod. 
 Revelj! 
 loppbitna, smutsiga soldater! 
 Vi skall stryka blod på vardagen 
 så att den skimrar som en helg! 
 Darrande under kniven 
 skall jorden påminna sig 
 vilka som ville skända henne 
 - denna jord, övergödd och övergiven 
 som Rotschilds älskarinna! 
 Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor 
 precis som det skall vara på fester! 
 I lyktstolparna skall de hissas ännu högre 
 våra höga herrar och överstepräster! 




 Någon svär, 
 någon bönfaller, 
 någon slår ihjäl, 
 någon jagar, någon klagar 
 strax intill sin nöd. 

 De sista solstrålarna darrar 
 på en himmel, som är Marseljäsen-röd. 
 Allt. 

 Mörker och vanvett. 

 Natten skall komma, 
 ta sig en tugga 
 och svälja. 
 Himlen skall förrådas på nytt. 
 Svekfullt, som Judaskyssar, 
 brinner några glesa stjärnor. 
 Natten är redan här, 
 glupande och glufsande som Mamai. 
 Staden blir alldeles platt 
 under hans tunga skinkor. 
 Det är mörkare än i Azevs själ! 
 Blicken kan inte genomtränga en sådan natt!
 Jag rusar in på en krog och häller 
 vin på bordduken och min smärta. 
 Madonnan i vrån 
 stirrar på mig med runda ögon 
 som fräter sig in i hjärtat. 
 Vad tjänar det till att visa oss 
 din strålglans i oljefärgstryck? 




 Fyllhundarna härinne 
 spottar på Guds son och ropar på nytt: 
 Släpp Barabbas loss! 

 Kanske ser du på mig bara därför 
 att mitt ansikte inte skiljer sig från 
 de andra missfostrens. 
 Kanske 
 är jag 
 din vackraste son. 

 Skänk det släkte 
 vars glädje förtvinat 
 en snabb färd genom tiden! 
 Låt de minderåriga skyndsamt växa upp 
 till fäder och mödrar - med barn 
 som strax blir silverhåriga 
 som de tre vise männen. 
 Låt nyfödda strax bli lagda 
 i dessa de nyss föddas famn! 
 Och det skall ske så. 
 Och man skall döpa dem 
 i våra dikters namn. 

 Jag 
 som lovprisar England 
 och maskinerna 
 och förkunnar det enklaste 
 av evangelier, jag är kanske 
 den trettonde aposteln. 


 Och fastän mitt råa ylande
 och mitt bärsärkagräl
 aldrig upphör,
 förnimmer nog Jesus Kristus
 doften av förgätmigej
 i min själ.



 IV




 Maria! Maria! Maria!
 Släpp in mig, Maria!
 Jag kan inte gå på gatan!
 Du vill inte?
 Du väntar hellre
 tills jag kommer
 med infallna kinder,
 en man i allas smak,
 en blek och smaklös man
 som tandlöst lallar
 att idag är jag så 
 "ovanligt anständig".

 Maria,
 du ser väl
 att jag redan börjar gå krokig?

 Folk kör förbi
 i ålderdomliga ekipage.
 Ögon simmar
 i fetmans brunn,
 tittar fram ur fyravånings-struman
 och fnissar år det torra brödet
 från gårdagens smekning
 som jag ännu bär i min mun.



 Regnet gråter som en rännstensunge 
 stora pölar på trottoaren 
 och slickar kullerstenskranierna. 
 Från istapparnas grå 
 - ja! - 
 grå ögonhår 
 och från stuprännornas sorgsna 
 - ja! - 
 sorgsna ögon faller tår på tår. 
 Regnmunnen blöter upp fotgängarna 
 och de väldiga kuskarna i deras lyxlandåer. 
 De sprickfärdiga frossarna 
 spricker, 
 späcket sipprar ut och smälter 
 och bIandar sig med gamla brödtuggor 
 och köttslamsor till en grumlig flod 
 som strömmar ned från vagnarna. 
 
 Maria! 
 Hur skall stillhetens ord 
 kunna tränga in i deras tjocka öron? 
 En fågel 
 sjunger melodiskt 
 sin längtan, 
 lockar och ber 
 med sin sång, 
 men jag är bara en människa 
 från lungsotsnatten i ett smutsigt fattigkvarter. 
 Är du nöjd med en sådan man, Maria? 
 Öppna Maria! 
 Krampaktigt trycker jag fingret 
 mot ringklockans järnstrupe. 


 På gatorna, nyss så lugna, 
 strövar vilda djur. 
 Halsen är sönderklöst av klor. 
 Det gör så ont, Maria! 
 Ögonen är alldeles genomstungna 
 av kvinnornas hattnålar. 

 Hon släpper in mig. 

 Kära liIIa barn, 
 bry dig inte om det där 
 myllret av brunstiga kvinnor 
 som skjuter upp över min tjurnacke 
 som ett korallrév! 
 Jag släpar miljoner 
 stora och ädla passioner genom livet 
 och miljarder smutsiga begär. 
 Tro inte att jag längre 
 tänker kyssa varenda flicksnärta 
 som jag stöter på och omfamna alla 
 "Majakovskijs beundrarinnor"! 
 Ah, kvinnodynastier, alltid redo 
 att bestiga en galnings hjärta! 
 Kom närmare, Maria, 
 naken och skamlös 
 eller jungfruligt bävande! 
 Offra dina läppars outslagna, 
 aldrig kyssta skönhet! 
 Hjärtat har upplevt hundratals april, 
 maj är en okänd månad. 
 Maria! 



 Jag kan inte som Tianas skald 
 rosta sonetter på kärleksglöd. 
 Helt och hållet man, 
 helt och hållet kön, 
 ber jag om din kropp 
 som en kristen ber 
 om sitt dagliga bröd. 
 Ge mig, Maria! 
 Ängsligt gömmer jag ditt namn, 
 Maria, 
 som poeten det majestätiska, 
 med Gud jämnställda ord 
 som en kvalfull natt 
 pIötsligt uppenbarar. 
 Jag skall älska och vårda 
 din kropp 
 som en krigsinvalid 
 - ingen tillhörig, 
 av ingen saknad - 
 vårdar det ben han har kvar. 
 Du vill inte, 
 Maria? 
 Du vill inte! 
 Och natten är åter här. 
 Jag tar det övergivna hjärtat 
 och sveper det i tårar 
 och bär det 
 som hunden bär 
 till kojan 
 sin av tåget överkörda tass. 


 Det doftar ljuvligt 
 från hjärtats sår, 
 gatorna är överhöljda 
 av röda kyssar. 
 Jorden dansar kring solen, 
 som Salome 
 kring Johannes Döparens huvud, 
 år efter år. 

 Och när hon dansat den utmätta tiden 
 och jag lämnar denna uppehållsort 
 skall miljoner blodsdroppar kanta vägen 
 till min himmelske faders port. 

 Smutsig och rufsig och våt 
 (efter att ha sovit i rännstenen) 
 skall jag ställa mig bredvid honom, 
 luta mig fram och säga: Förlåt, 
 Min Bäste Herre, 
 blir det inte en smula ledsamt 
 att dag efter dag 
 doppa Ert fromma öga 
 i det där blancmangé-molnet? 
 Jag har ett förslag: 
 Kunskapens träd på gott och ont 
 gör vi om till en karusell! 
 Överallt närvarande och allt förtärande 
 sitter du med oss vid varje mål. 
 Vi skall beställa fram sådana viner 
 att till och med Sankte Per skiner upp 
 och ropar skål! 
 Vi planterar in Evor i paradiset igen. 




 Säg bara till: redan i kväll kan jag 
 plocka upp hur många sötnosar du vill 
 från boulevarderna. 
 Inte? 
 Du skakar på lockarna 
 och rynkar de borstiga ögonbrynen? 
   Tror du 
 att han där bakom dig, 
 han med de stora vingarna, 
 vet vad kärlek är? 
 Även jag är en ängel 
 - eller var. 
 Jag försökte se ut 
 som ett sött litet lamm. 
 Men att uppvakta ston med Sevres-porslin, 
 den vanan har jag inte kvar. 

 Här en fråga, 
 allsmäktige Gud: 
 Du har gett oss två händer 
 och satt ett huvud på vår kropp 
 - varför hindrar du oss då att 
 kyssas och kyssas och kyssas? 
 Varför finns det inte kärlek utan plåga? 
 Hur kunde jag tro på din allmakt, 
 lilla struntgud! 
 Akta dig, jag böjer mig ned 
 och drar upp en skomakarkniv 
 ur stövelskaftet. 
 Återvänd till ditt paradisliv, 



 bevingade 
 smickersmorda 
 uppkomling! 
 Res dig i skräck, 
 i en virvel av fjädrar! 
 Jag tänker sprätta upp dig 
 härifrån och till Alaska! 
 Släpp in mig! 
 Du kan inte hejda mig! 
 Jag må ha rätt eller fel, 
 fogar mig gör jag aldrig. 
 Titta: åter en blodröd massaker 
 i den myllrande stjärnhopen. 
 Hejsan! 
 Du däruppe! 
 Av med hatten! 
 Jag är på väg! 
 Ropen 
 klingar ödsligt 
 i den stjärnstungna natten. 

 Universum sover 
 med jätteörat på tassarna. 


    Vladimir Majakovskij