Som mest tar det tre dagar. Tre dagar kan jag vara nöjd och förhållandevis lugn. Andas och smaka på andetaget, uppskatta nyanserna. Det kan vara lagomt med solsken i tre dagar, lite vind men ingen blåst att tala om. Jag tänker mig att det är så bra det kan vara. Jag tänker att jag har hittat en plattform att jobba ifrån. Det kommer göra lite ont, men ingen fara på taket. I got this. Ser en spikrak väg framåt, med delmål och ambitiösa deadlines.
Sedan kommer den fjärde dagen.
Det börjar gnaga lite, som att dra lite i en sårskorpa utan att lossa den mer och mer. Det kittlar och jag måste vrida på mig och stampa med foten mot golvet. Gnuggar mot nervändarna. Tuggar på kinderna, andas grunt och det sticker sticker sticker i armarna, och benen. Rummet känns för trångt, och himlen för långt bort för att det ska vara tryggt och bra. Bröstkorgen pumpar som för att hålla elden brinnande, för glatta livet pumpar det med blåsbälgar av syre. Stackars Ju får ta utskällningar på löpande band för det som inte var ett problem igår är ett mount everest av skit idag.
Allt jag tänker på är en enda sak. Varje tanke är ett försök att låta bli men det går bara inte, hur jag än vrider och vänder på det så går det inte att bli kvitt. Lovar belöningar, hotar med bestraffningar. Inte nu tänker jag, inte idag, inte igen någonsin. Först bestämt och punkt och slut, sedan bedjande att få slippa och till slut bönande efter att göra det och slippa vara ensam med tankarna på det. Bara gör't så är det gjort sedan, så skönt att ersätta nötandet med malande. Känslan är så stark att det känns som längtan. Sista gången, jag lovar för jag pallar inte med en gång till.
Absolut sista, så låt oss göra något av den som räknas.
Alla tankar på skadekontroll och bara stå tillbaka och känna av försvinner, för har man lagt i växeln då är det fullt spjut som gäller. Det är ju sista gången, då gör det inget att släppa koncepterna helt. En gång är ingen gång, imorrn är det ett dåligt minne. Det här är grande finale, sista gången någonsin. Det här är inte en vana säger jag till mig själv, det här är undantagstillståndet.
Imorrn. Ja, imorrn ja.
Imorrn går det bättre, imorrn är en ny och ljus dag, imorrn går det bra, Måste gå bra, ska gå bra, det kan gå bra, snälla får det gå bra? Morgondagen är ren och obefläckad, för precis imorgon vid den här tiden kommer jag att ha skärpt mig och bivit disciplinerad. Det är svaret och lösningen, och imorgon då har jag sådan karaktär att jag kommer lyckas. Och visst stämmer det, jag lyckas, i 70 % av fallen iallafall, att "hålla ut" i tre dagar. Tre bra dagar som reparerar självbilden lite, lagom för att tänka att jag slipper det där skiten någonsin igen. Stängt kapitel! Så kommer dag nummer fyra igen, med den efterlängtade kulmen på dagen.
Jo jag vet, det är ett val. Varje jävla gång är ett aktivt val att let's do this, en eftergift för dålig kontroll och karaktärssvaghet. Förstärker mönstret, impulsen.
Och på den första dagen i den nya cykeln, inte fan är det nollställt - resultaten finns där, bara att se sig i spegeln för en reality check, de ackumuleras där. Det syns att det är en vana och inget undantagstillstånd. Det går att se vartenda misslyckande, och bakslag klart som en sommardag i den där (jävla) förhatliga bilden. Det är den som ådrar sig avsky, den visar på hur stark den där impulsen är och hur otroligt svår att se igenom och hur jag är oförmögen att besegra den. Bilden lurar inte någon, och den stör mig fruktansvärt just därför. Så synliga förluster. Segrarna och vinsterna måste vara så många under lång tid för att det ska synas lika klart. Det är inte rättvist mot bilden men så är det.
Sårbarhet, trigger, känsla, tanke, Problembeteende, kort/långsiktiga konsekvenser.
SOAL, och skills
men mest en stark känsla av misslyckande.
Sedan kommer den fjärde dagen.
Det börjar gnaga lite, som att dra lite i en sårskorpa utan att lossa den mer och mer. Det kittlar och jag måste vrida på mig och stampa med foten mot golvet. Gnuggar mot nervändarna. Tuggar på kinderna, andas grunt och det sticker sticker sticker i armarna, och benen. Rummet känns för trångt, och himlen för långt bort för att det ska vara tryggt och bra. Bröstkorgen pumpar som för att hålla elden brinnande, för glatta livet pumpar det med blåsbälgar av syre. Stackars Ju får ta utskällningar på löpande band för det som inte var ett problem igår är ett mount everest av skit idag.
Allt jag tänker på är en enda sak. Varje tanke är ett försök att låta bli men det går bara inte, hur jag än vrider och vänder på det så går det inte att bli kvitt. Lovar belöningar, hotar med bestraffningar. Inte nu tänker jag, inte idag, inte igen någonsin. Först bestämt och punkt och slut, sedan bedjande att få slippa och till slut bönande efter att göra det och slippa vara ensam med tankarna på det. Bara gör't så är det gjort sedan, så skönt att ersätta nötandet med malande. Känslan är så stark att det känns som längtan. Sista gången, jag lovar för jag pallar inte med en gång till.
Absolut sista, så låt oss göra något av den som räknas.
Alla tankar på skadekontroll och bara stå tillbaka och känna av försvinner, för har man lagt i växeln då är det fullt spjut som gäller. Det är ju sista gången, då gör det inget att släppa koncepterna helt. En gång är ingen gång, imorrn är det ett dåligt minne. Det här är grande finale, sista gången någonsin. Det här är inte en vana säger jag till mig själv, det här är undantagstillståndet.
Imorrn. Ja, imorrn ja.
Imorrn går det bättre, imorrn är en ny och ljus dag, imorrn går det bra, Måste gå bra, ska gå bra, det kan gå bra, snälla får det gå bra? Morgondagen är ren och obefläckad, för precis imorgon vid den här tiden kommer jag att ha skärpt mig och bivit disciplinerad. Det är svaret och lösningen, och imorgon då har jag sådan karaktär att jag kommer lyckas. Och visst stämmer det, jag lyckas, i 70 % av fallen iallafall, att "hålla ut" i tre dagar. Tre bra dagar som reparerar självbilden lite, lagom för att tänka att jag slipper det där skiten någonsin igen. Stängt kapitel! Så kommer dag nummer fyra igen, med den efterlängtade kulmen på dagen.
Jo jag vet, det är ett val. Varje jävla gång är ett aktivt val att let's do this, en eftergift för dålig kontroll och karaktärssvaghet. Förstärker mönstret, impulsen.
Och på den första dagen i den nya cykeln, inte fan är det nollställt - resultaten finns där, bara att se sig i spegeln för en reality check, de ackumuleras där. Det syns att det är en vana och inget undantagstillstånd. Det går att se vartenda misslyckande, och bakslag klart som en sommardag i den där (jävla) förhatliga bilden. Det är den som ådrar sig avsky, den visar på hur stark den där impulsen är och hur otroligt svår att se igenom och hur jag är oförmögen att besegra den. Bilden lurar inte någon, och den stör mig fruktansvärt just därför. Så synliga förluster. Segrarna och vinsterna måste vara så många under lång tid för att det ska synas lika klart. Det är inte rättvist mot bilden men så är det.
Sårbarhet, trigger, känsla, tanke, Problembeteende, kort/långsiktiga konsekvenser.
SOAL, och skills
men mest en stark känsla av misslyckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar