1.Introduktion

- Erhm hej... En hand på flaskan och en som kletade av sig hjälpligt för att stå till tjänst som  ambassadör  för landet småpackad och svettig. Jag fattade den för att man gör så och skakade den lätt, och den var precis sådär kladdig och fiskigt blöt som den såg ut.
-Hej, svarade jag artigt. Mannen som luktade skarpt av att inte duschat på ett långt tag slog sig ned på sätet bredvid när tåget rullade in genom stadens svalg in i mörkret. Han tog en klunk när vi for och tittade sedan ut genom fönstret.

- Vad gör du då? Är du på väg till jobbet eller? frågade mannen efter att vi suttit tysta i en kvart medan vagnen ryckigt fylldes, och tömdes på människor. Alla kastade blickar åt vårt håll, en del med tyst medlidande i, andra kantade av blixtrande ilska att sådana satt på tåget. Jag vände mig mot honom och log lite för att uppfattas som lättsinnig och välvillig trots att jag inget hellre ville än svara nej, jag har precis slutat mitt skittråkiga arbete för att satsa på drakflygning istället.
- Ja, jag börjar senare på tisdagar. Jag jobbar på trafikkontoret.

Han nickade otåligt och jag kunde läsa av hans kroppsspråk att det var väl fan vad trögpratad jag var. Hans ena öga snurrade vilt påverkat av all den elektricitet som var dragen i tunnelväggarna, och den som användes för att driva tåget framåt. Jag hade inte sett att det var mekaniskt innan, men nu ändrade det färg som en felaktigt lysrör blinkar, och vid varje stopp skelade han hopplöst utåt. Jag studerade hans ansikte som var fårigt, smuts gömde sig ialla rynkor och vrår. Gammalt grums hängde kvar i ögonfransarna vid det andra friska ljusblå ögat och jag var tvungen att bita mig i kinden för att inte klökas vid åsynen. Håret var vildvuxet och vitt. Allt som allt talade hans uppenbarelse för att han var en veteran från någon av de inbördeskrig som skakat domen.

Förlorad i mina funderingar och tidsuppskattningar angående vilket av dem det kunde vara märkte jag knappt att han gav mig samma granskning.
Jag hade mina arbetskläder på, den grå uniformen komplett med handskar och hårknut gömd under den stora skärmmössan. Fastän jag aldrig lämnade datorskärmarna på kontoret i min tjänsteutövning var jag tvungen att ha den blyertsgrå overallliknande tvådelade bylsiga uniformen som var gjord för större och grövre män än mig. Den var varm och obekväm, men styrelsen fordrade att vi jämt hade dem på oss så jag hade den, och ett tiotal till av samma modell och storlek.
Normalt sett slutade alltid mitt tågsällskap, vad än det var för dagen, att titta direkt på mig när de såg emblemet på uniformen. Många gånger hade jag sett hur de bet ihop käkarna och tittade bort. Jag antar att det är något som följer med arbetsbeskrivningen när man är huvudansvarig för fortkörningsböterna i staden.
- Jaså, så det är du som är glädjespridarn, och jag som trodde det var mig de tittade åt, utbrast den aromatiske mannen och skrattade. Ja se på fan. Han tog en klunk ur flaskan och sköljde ned sin nyförvärvade kunskap. Jag log lite artigt och hoppades att mannen snart skulle kliva av



PS. DS.