Resa ner.

Som början på varje tragisk skräckfilm som finns.
Natt. Åker bil.ensam på motorvägen. Går in på en mack. Det är tomt, med dörrar som öppnas bara om kassören vill det. Lyckas med vansinnig precision att slå mig själv i huvudet med bildörren på väg därifrån. Så slutar telefonen plötsligt fungera, tonen som berättar att den inte får kontakt med den jag pratade med ringer om och om igen. Tappar bilnyckeln i gruset vid porten som faller igen när jag försöker bära in mina saker. Orangea natriumlampor som inte avslöjar några konturer alls. En skräll i natten som ekar bland husen. Blåser inte alls, bara tyst. Så ska jag köra in bilen i garaget. Den hoppar till och stannar. Jag kliver ut och ska låsa upp garaget men nyckeln fungerar inte. Den passar i låset men går inte att vrida om.Jag har gått till fel dörr. Kalla billyktor.

A lade på, och bilnyckeln hittar jag ju fort, men för få armar för allt som skall bäras upp gör att samtalet måste avslutas. Glömmer att lägga växeln i friläge och måttar på tur in bilen bredvid dess gröna kamrat.

Förtrollningen bryts.
Jag är hemma och golvet gapar tomt efter den Sturmbannführer som borde dekorera det. Hittar cleverly undangömda rester efter henne.

Åker till skolan kommer hem med en filosofi uppsats och en uppsats i engelska att skriva till på torsdag. Oh well jag blev ju inte hjärnmos iaf. Än. Dam dam da dam, hahahaha!