Min godswood, en vanlig enkel grusväg genom skogen. Det är tyst så tyst där. Svepande ögon och sjukvård når inte dit. Det gör inte heller bruset av människor, oro och trafiken. Det är så tyst där att man känner att det måste vara helgerån att färdas där med hörlurar. Aldrig att göras om.
Man känner sig omhuldad av de knoppande träden på sidan vägen och inte alls utelämnad till den stora illblå befolkade himlen, inte ett uns blottad utan lätt gömd, maskerad av fågelkvittret.
Man kan höra sina tankar och prata med dem utan att måsta bita av dem på tungan och det är så befriande skönt.
Jag låtsas som att björnarna inte hittar dit och att den bara är min stump väg fastän det står jakttorn vid sidan, nästan på vägen och passar på innan myggen att gå där och bara kontemplera. Jag ska gå här många gånger i sommar
