The universe is unfolding as it should aka smärtdagboken

Då jag satt här i trötthetens töcken, och tänkte syrliga tankar (veckans tema tror jag bestämt på this blog here...)så ringde min telefon. Inga konstigheter, jag hade själv ringt vc och bokat en uppringning. Hänvisad till ett läkbesök för det högst smärtsamma (och humörsförstörande?) misstänkta diskbråcket i nacken i mitten av januari, valde jag att ta mina chanser och ringa vc igen och höra om de inte kunde skaka fram någonting innan dess. PLEASE!!!
Och voila! De hade ett återbud i em och jag hade sådan röta att jag hade hört av mig i precis rätt tid för att knipa den åtråvärda platsen. Åh jag är så glad!!!

I want to break Free

Var hos Enheten idag. Vi pratade mat som sig bör och hon konstaterade med eftertanke i rösten att envisheten i min matproblematik nog låg i att jag åt som svar på känslor. No shit Sherlock?
Jag undrar vad hon tänker sig att ätstörningar annars kommer av, en gåva från ÄS-fén? Sedan skämtade hon högst oprofessionellt om min övriga problematik strax efter det att jag berättat om det oproffsiga bemötande jag fått av sjukgymnasten. Ja det är bra så...
Hon erkände sedan att man måste stå ut i vården och spela deras spel för att komma dit man ville, det funkar ju så. Jo kanske är det så i den vida verkligheten, men igen, relevansen i situationen var inte slående.

Så nära var jag att sluta med deras spel och leva ut den livskvalitet vilken skulle varit min utan strävan att bli bättre på alla håll och kanter. Kort och gott bara skita i alltihop, vända den där jävla vården ryggen och leva som en bättre människa på egen hand. Knappast nyheter i vissa läger här, att man vet bäst själv.
Knappast skulle livet bli så mycket bättre heller, men det skulle vara ett sådant där delikat destruktivt val som görs i sådana där filmer med pinnsmala protagonissor och stiliga män jag identifierar mig mer med. Eller förresten det räcker med inte så pinnsmala peeps heller, bara det är så där delikat. Fast...choose life.
Puh. Steam blown off.

Oh father why are all the women weeping?

- Gråter du aldrig?
- Nej.
- Men varför gråter du inte? Det är hälsosamt att gråta ibland hemma på kammaren. Man kan släppa allt då och det känns mycket bättre.
- Jag gör inte det bara.
- Då tycker jag att du ska hyra en sorglig film att se så du får gråta ur dig lite.
- (Sorglig film?! Ledsen men jag är en sådan där som skrattar där det inte ska vara roligt, så det skulle nog inte fungera. Norman du vet.) Emh...ja. Får prova det.
- Det är såklart ditt liv och du bestämmer. Du behöver inte gråta men det är hälsosamt och något som alla människor gör.