Jag sitter i ett klassrum och diskuterar med mina fellow IBers om slutproven. Vi kommer överens om att det vore väldigt drygt att behöva gå om de två åren som spenderats bakom skrivbordet med kaffekoppen i handen som inte håller miniräknaren.
Ja tycker vi det är ju ändå rätt lugnt, vi menar att det krävs något extraordinärt för att någon ska få gå om HELA de TVÅ åren, så allvarligt kan ju ingen fucka up eller?
Så öppnas dörren till klassrummet där vi sitter, och in kommer en man och kallar på mig. Jag följer med honom in på ett anonymt kontor med blå stolar. Där sitter min mor och min far. De ser bekymrade ut. Mannen bjuder mig att sitta ner, han är helt svartklädd och saknar Svens dåliga tänder och tankspridda charm. Jag sätter mig som en duktig fotsoldat gör när den får order.
- Det är illa det här. Faktiskt så illa (mor och far skakar på huvudena som på signal) att vi är rädda att det inte blir något diplom för dig.
Tankar far fort genom huvudet, jag har ju sagt upp lägenheten?! Jag har ju papperen uppe i Tapelake, vad gjorde jag så fel?? Vad hände?! Varför minns jag det inte? Inget diplom? Vilka ämnen måste jag läsa om?!?
- Faktiskt så illa att du måste gå om de här två åren.
Det svider i halsen och andningen accelerar som den barnadödande forden. Va? Nej, det kan inte vara sant! Jag vänder mig mot mina nickande föräldrar, jo tyvärr säger deras blickar. Vi är väldigt ledsna och besvikna.
- Men...mmmen...stress..och jag...stress...två år?...stress! Är allt jag får ur mig.
Sedan vaknade jag. Klockan var åtta på morgonen 22a November i Tapelake, fast det förstår jag inte förrän jag öppnar ögonen och tittar efter. Det är inte på riktigt tänker jag, det är inte på riktigt. Jag är här i Tapelake nu. Jag är här i Tapelake. Tapelake. Tapelake. Jag ska inte åka tillbaka, jag behöver inte.
Jag drar djupa andetag så gott det går för att lugna ner mig.
Det tar ett tag innan jag törs somna igen.
Otäck dröm. Tror vi måste prata om det här, lite drömtydning i sann freudiansk anda.
SvaraRaderaJag kan glädja dig med att jag hade lite sympatiångest i morse, min ångest var dock mer grannrelaterad. Cirkus halvåtta i morse kom jag ihåg att jag tvättade igår kväll. Däremot hade jag inget minne av att ha hämtat tvätten. Den var inlåst i tvättstugan fortfarande. Jag undrar vad grannen som klev upp för att tvätta klockan sju tyckte om det? Lyckligtvis fick jag aldrig veta det eftersom det inte stod nån rasande granne och väntade på mig när jag pep iväg ner och låste upp. Han/hon var väl hemma och författade en arg lapp kan jag tro.
Bild på nämnda arga lapp utkrävs :D!
SvaraRadera